Mina "drömyrken"....advokat mm...

När jag var liten hade jag tre yrken som jag tyckte verkade spännande. Det var advokat, modedesigner och detektiv.

Advokat för att det verkade vara ett spännande jobb, de verkade så smarta- måste luska ut en massa saker för att kunna sätta dit/ fria någon osv. Och så verkade det lite glamoröst på ett sätt tyckte jag, de hade alltid så snygga kläder på sig, männen kostym och kvinnorna små nätta dräkter och de var alltid så välsminkade och snygga.

Modedesigner för att det verkade så kul att skapa nya kläder. Att hitta på nya saker och arbeta med vackra tyger och spännande människor. Också lite glamoröst. Att kunna rita ett vackert plagg på en skiss och sen se den sys upp till ett riktigt plagg verkade så häftigt.

Detektiv för spänningen, det att få lägga ihop ett pussel av en massa ledtrådar för att till slut ha fått ihop tillräckligt med bevis för kunna fånga "skurken", att överlista brottslingen och få använda sitt huvud till att lösa brott. Logiskt tänkande ihop med smarthet.

Nu blev jag ingenting av detta utan istället undersköterska, skötare. Egentligen av en slump. Min dröm idag är att skriva, jag älskar verkligen det, att låta tankarna löpa fritt och formulera ner dem i skrivet ord så att jag förhoppningsvis kan få visa det i texten jag skriver. När jag växte upp hade jag mycket brevvänner från jordens alla hörn- allt ifrån Norge, England, Österrike till USA, Filippinerna och Trinidad/Tobago. Så redan då gillade jag att skriva. Det var spännande att höra om deras liv där och kul att skriva. Nu skriver jag på min blogg istället. Trodde inte att det var så kul som det är när jag började faktiskt.

Nu tillbaka till mina forna "drömyrken". Har nog en liten förtjusning för dessa yrken ändå då jag gärna ser på program eller filmer på TV med särskilt detektiver eller poliser. Gillar tex "Mord i Midsomer", "Beck", "Kommissarie Morse", "Mord och inga visor", "Miss Marple", "Poirot", "Wallander" mm. Kriminalare med andra ord. Där man inte behöver se brottet utan kan koncentrera sig på att lösa fallet. Gillar inte filmer där de gottar sig i att visa alla detaljer i hur brottet gick till väga. Onödigt och osmakligt tycker jag.

Ett yrke av dessa som jag idag är glad för att jag inte valde är advokat. Fått avsmak för advokater när jag gick igenom min jobbiga skilsmässa med advokater inblandade. Tror min man hade Sveriges värsta advokat. Nu vet jag iofs att advokater ska verka för sin klients bästa och det är ju förståeligt. Men hallåå- detta var inget brottsmål, det var en skilsmässa det handlade om- dessutom med barn inblandade, vilket min fd:s advokat inte tog någon som helst hänsyn till. Där måste jag ge min advokat en eloge för att hon inte bara tänkte på vad som verkade vara bäst för mig utan också för barnen. Och för att hon inte ägnade sig åt smutskastning eller förtal som vissa andra gjorde. Men det kanske också en del berodde på hennes klient hm hm.......

Tycker inte en advokat ska ägna sig åt att skriva brev till motpartens ombud om att denne ska skicka med kammar och annat småtjafs med barnen. Har inte en advokat annat att göra? Att köpa en kam på Konsum eller Ica kostar inte såå mycket. Löjligt tycker jag. Tycker att en advokat ska ha så mycket go i sig att han säger till sin klient att, "det här tjafset är väl lite onödigt, köp en kam och gör inte bort oss inför rätten, jag vill inte ägna min yrkeskunskap åt sådant här småtjafs.".

Nu var det min fd man som ville skiljas och jag skulle bara "acceptera" det, ändå lägger han skulden på mig för tex alla kostnader i samband med skilsmässan. Men som tur är har jag inte gett mig utan hävdat min rätt och också fått den vederlagd av tingsrätten mm. Men detta är nog ett ganska typiskt beteende vid en komplicerad skilsmässa- att lägga all skuld på den andra oskyldiga parten. Då framstår man ju själv som den som det är "synd om"!!

Jag är glad att jag och min advokat inte ägnade oss åt smutskastning eller förtal utan kan se varandra, min fd man men framförallt barnen i ögonen med ett gott samvete.

Jag anser skilsmässan vara min fd mans förlust mer än min. Det är han som förlorat barnens förtroende, deras tillit och respekt, familj, men också gamla vänner.

Nu ska man ju inte dra alla advokater över en kam men mina erfarenheter med advokater har inte varit alltför positiva som sagt. Så ett av mina gamla drömyrken föll liksom bort av sig självt. Är för dålig på att teckna och sy så det andra drömyrket modedesigner faller också ganska lätt bort. Återstår då detektiv- men, nä, det är nog inte heller nåt för mig, inte i verkligheten i alla fall. Är för mörkrädd, otränad och för rädd för bovar för att jag skulle kunna jobba med det. Skulle nog gå omkring och darra av skräck hela tiden så- nej.

Men det är tur att man har drömmar, det kostar ju inget att drömma lite och det för en också framåt och kan leda en in på något annat som man kanske passar bättre för- som tex undersköterska eller min nya dröm- att skriva.....Vem vet vad som väntar i framtiden- keep on dreaming.....

Att baka eller inte baka... det är frågan...

Var och handlade häromdagen med min dotter. Hon får syn på en toscakaka och vill att vi ska köpa den för hon hade smakat på en sån och tyckte att den var så jättegod. Ibland är man lite snål så jag svarade hurtigt att "det kan vi baka själva istället, det kan vi göra nu till helgen".

Barn glömmer ju som bekant inte så lätt så jag var ju tvungen att baka en kaka.

Dottern ville också vara med och baka. Vi hade inte hunnit mer än knappt vispat margarinet och sockret, så säger dottern "nu vill jag gå ut och hoppa studsmatta istället". (Brorsorna med kompis var ute så då ville hon också gå ut). "Men vi bakar ju"- sa jag. "Men jag kommer in snart igen" säger dottern då. Efter en stund kommer dottern in och säger, "säg till när jag kan komma in och slicka skålen så kommer jag då".

Jaha, så mycket var det med det gemensamma bakandet. Jag fick baka kakan själv istället. Men god blev den i alla fall. Innan kakan åt vi hasselbackspotatis med fläskkotletter och broccoli och sås- mums. Och så då toscakaka till efterrätt, gott.

Sen på kvällen såg vi på tv lite på "Svensson Svensson" och "Babben & C:o". Förut tyckte jag att de alltid hade så tråkiga program på tv på lördagskvällarna, men nu är det en tv-kväll man ser fram emot med dessa båda program. Det är så skönt med program där man får skratta lite. Det behövs verkligen ibland. "Ett gott skratt förlänger livet" sägs det ju. Kanske blir liiite äldre nu då. *ler*

Äntligen fredag...

igen.

Ännu en skolvecka slut

och nu väntar en helg

med mys-pys och avkoppling

för mig och barnen.

Skönt...

Hel- eller halvtid?

Läste på text-tv idag att föräldrar känner en av en viss tidspress. De känner att de inte hinner med allt. I en undersökning så svarade upp till 40 % av de tillfrågade kvinnorna att de skulle vilja gå ner i arbetstid, och 15 % av männen att de skulle vilja gå ner i arbetstid. Ändå så läser man i olika reportage och hör att det ställs krav på att den som ska få jobba heltid ska få göra det. Tydligen så ses det bland vissa som något "fult" att vilja jobba mindre för att kunna vara tex hemma mer med sina barn.

Jag tror inte vi är skapta att vara några supermänniskor som ska orka och hinna vara överallt. Om man har barn så är det i sig ett heltidsjobb, hur ska man då kunna orka eller hinna med ett heltidsjobb till? Det är ingen lätt ekvation att lösa och ingen lätt fråga. Barn ska ju inte heller ses som ett hinder utan som en tillgång, en gåva. Inte något som man måste avstå ifrån pga pengar. Usch- vad hemskt.

Jag tror ärligt talat att fler föräldrar skulle vilja vara hemma mer, men att de anser sig inte ha råd till det.

Jag tror också att fler skulle kunna vara hemma om de ändrade på sina levnadsvanor. Man pratar så mycket om att man inte klarar sig på en lön idag, att båda måste jobba för att kunna klara sig osv. Visst, det är dyrt att leva idag, men man kan själv vara med och avgöra sin levnadsstandard till viss del. Man måste inte resa, man måste inte köpa alla nya tekniska prylar, man måste inte bo flott och man måste inte ha allt det senaste. Nu vet jag att detta inte gäller alla. Ensamstående tex vet jag av egen erfarenhet inte har det så lätt. Arbetslösa, sjukskrivna är andra osv. Men man kan ändå göra vissa prioriteringar och se över vad man anser vara viktigast och då kanske man får avstå från något, tex att resa till förmån för annat.

Barnen är ju det bästa vi har och de växer upp så fort och det andra är kvar. Och barnen tror jag mest uppskattar att bara få vara med sina föräldrar, att föräldrarna har tid med dem och att få känna att de är allra viktigast.

"Ett barn är ett mirakel

väl värt att vänta på.

Det största och bästa

en far och mor kan få".

Bötning

Såg på reprisen av "Uppdrag Granskning" som bla handlade om bötning.(Se mer om bötning på http://www.gp.se/sjp/Crosslink.sjp?d=113&a=245328-66k sök på "bötning") Det handlade om två killar- offer och förövare. Den ena killen hade varit med och krossat en ruta i en bil. Bilägarens kompis började då hota killen som krossat rutan, han skulle ha 3000 kronor och killen blev även misshandlad. Inte förrän killen berättade för sin mamma efter en tid och de polisanmält det hela så tog det slut. Men killen fick även flytta, var rädd för att han skulle bli misshandlad igen då han nu var en sk golare eller tjallare.

Rena rama maffiametoderna, och det hos unga tonårskillar som kan vara så unga som tolv år!!!

En annan kille var med i programmet och berättade om vad han varit med om. Han var skyldig en tjejkompis 100-150 kronor. Det glömdes bort, men efter en tid blev han hotad och skulle betala 400 kronor. Han gjorde det då han inte ville ha bråk, men hoten fortsatte och han skulle hela tiden betala mer pengar. Det dröjde ett halvår innan killen berättade för sina föräldrar och han lämnade inte huset på åtta månader. Han använde inte sin telefon, msm eller data. Hans föräldrar fick köra honom till skolan och efter skolan satt han hos sina föräldrar på deras jobb tills de kunde köra hem honom. Hans självkänsla var efter detta totalt knäckt.

Man undrar, händer detta i Sverige idag? Det låter som rena rama maffimetoder, men det är unga grabbar (kanske tjejer med?) som håller på med detta. För att känna makt över andra och få "snabba" pengar kanske? Ruskigt är det i alla fall och som mamma reagerar man kanske extra då det tydligen inte är ovanligt. Förekommer tydligen mest i sk fattiga områden. Första exemplet här hände tex i Hammarkullen i Göteborg.

Man hoppas som förälder att barnen ska kunna växa upp i en trygg värld och kunna få leva och njuta av livet- det är ju ens önskan- men sådana här saker är skrämmande. Man känner sådan maktlöshet och undrar, var finns föräldrarna till dessa barn och vad gör polisen? Som den ena killen sa som varit utsatt för detta; det är så "synd om" förövaren och när de kommer till tingsrätten ska de visa upp hur de förändrats, men offret då? Den som legat hemma i sitt rum i åtta månader för att han varit för rädd för att gå ut pga alla hot? Hot bla om att om han berättar det för någon så ska de döda hans familj?

Intressant men skrämmande reportage.

Blommor...

Läste i tidningen idag om en kvinna som upptäckt en vitsippa i sin trädgård.

Någon annan hade fått blommor på sin jordgubbsplanta.

När jag kikade ut i min trädgård i morse så såg jag att några blåa blommor börjat blomma igen.

Var det inte höst det skulle bli nu?

Växterna blir väl förvirrade när det ena dan är varmt och nästa kallt- ska vi blomma nu eller inte tycks de undra.

Jag glädjer mig i alla fall åt dem så länge de blommar, fast visst, ur led är tiden lite grann.

The different between men & women

I dagens utseendefixerade värld så är det lätt att man får en felaktig bild av sig själv när man ser sig i spegeln. Man tycker att man ser tjock ut, trött och ser skavanker hit och dit på sig själv och så kanske andra säger att man ser bra ut?! "Va, ser de dåligt", tänker man då istället för att suga åt sig det och säga- "ja, det gör jag faktiskt". Är det skillnad på hur män och kvinnor ser på sig själva när de ser sig i spegeln, hur de reagerar?? Skulle varit intresant att veta. Tror nog att det kan vara så till viss del.

Varför inte säga nästa gång man ser sig i spegeln, "fy, vad tjock jag är- men snygg."

Höstdagar...

Nu börjar löven gulna på björkarna intill mitt hus- hösten kommer närmare inpå. Dagarna blir kallare, mornar och kvällar mörkare och sommarkläderna börjar lite motvilligt att bytas ut mot lite mer varmare kläder och skor. Strumporna åker på för första gången på ett par månader och filtarna som varit undanlagda i sommar kommer fram till myskvällarna framför tv:n.

Timern på lampan i köksfönstret flyttas tillbaks och ljuset tänds tidigare för varje kväll. Ljuslyktor kommer fram och dammas av för att tändas inför långa, mörka höstkvällar. Utemöbler tvättas av och ställs undan för denna säsongen, grillen ställs in i garaget för att vila inför nästa sommar, gräsklipparen ses över och ställs undan och trädgården får en sista översyn och omvårdnad innan det är dags att tacka den för denna sommarens blomster- och färgprakt. Nu får blommor och blader vila inför nästa sommar.

Det är verkligen som i Tomas Ledins sång där han sjunger ".....sommaren är kort, det mesta regnar bort, men nu är den här , så ta för dig, solen skiner idag. Hösten kommer snart, det går med vindens fart.....".

Kanske vi behöver hösten för att kunna uppskatta sommaren mer och bättre? Och många tycker om hösten, den är lite mindre kravlös än sommaren med alla sina på ett sätt "måsten" på att det ska bli en bra och fin sommar och semester. Man ska vara lycklig och hinna göra och uppleva allt som man inte hinner resten av året.

Det jag inte gillar med hösten är att det blir så mörkt, och kallt och regnigt. Men visst är det vackert med träden och dess färgskiftningar, det måste jag hålla med om. Och med lite ljus och mysiga kvällar i soffan framför tv:n eller med en bra bok att läsa, insvept i en skön filt och med en varm kopp te, så kan tom jag stå ut i väntan på en ny vår.

Du sköna, gröna, granna...

goda avokado...Jättegott att ta avokado, mosa ordentligt och bara lägga på en smörgås, enkelt men jättegott- och nyttigt.

Häromdagen skrev jag lite om min favvogrönsak- blomkålen. Men jag gillar inte bara blomkål utan andra grönsaker också. Och frukter. Det finns så många olika goda smaker där ute i skapelsen och i vårt rika skafferi av grönsaker och frukter att hämta ur.

Här kommer lite "onödig" men kul info om avokadon, en annan av mina favoriter. Avokadon fick sitt namn efter aztekernas ord ahuacatl. Den introducerades hos den europeiska allmänheten år 1519. Några sorter av avokado är inte större än ett hönsägg, andra är lika stora som en medelstor melon och väger upp till två kilo.

När avokadoträden blommar är de täckta av tusentals ljusgula blommor, men bara en av 5 000 av dessa blommor blir en avokado.

Avokadon har ett enastående näringsvärde. Den är rik på protein, riboflavin, niacin, kalium och vitamin C. Det sägs att den innehåller inte mindre än 11 vitaminer och14 mineralämnen. Den är också rik på fett, och dess olja liknar olivoljan i det att den innehåller enkelomättade fetter.

Nästan varje del av avokadoträdet går att använda. Träet används till bränsle. Kärnan används i Sydamerika för att märka kläder, eftersom den lämnar efter sig en outplånlig fläck. I vissa delar av Filippinerna gör man te på bladen. Trädets bark sägs kunna användas för att färga kläder.

När du ska köpa avokado, så försök inte avgöra om den är mogen genom färgen på skalet, eftersom den varierar från en sort till en annan. Försök att krama frukten mycket försiktigt med handen. Om den känns en aning mjuk är den mogen. Den ska förvaras luftigt och i rumstemperatur. Smaken kan förhöjas med en stark dressing. Den passar bra med räkor, krabba eller hummer eller i sallad. En del blandar avokado med andra frukter och gör en uppfriskande fruktdrink.

Ett exempel på en god sallad med avokado har dessa ingredienser:

• Avokado
• Gurka
• Tomater
• Sallad
• Rödlök
• Fetaost
• Kidneybönor
• Dressing

Dela och skiva allt i mindre bitar, lägg i kidneybönor och blanda allt. Häll över lite dressing. Ät och njuuut. Jättegott.

Bon apetit!!

Gomorron.....

och

önskar jag er.....

Blomkål mums.....

Är barnsligt förtjust i blomkål. Inte så mycket i kokt form eller i olika maträtter utan i rå form. När barnen sitter med sina chips på fredag/lördag- kvällen så sitter jag hellre med en liten skål med rå blomkål. Inte alltid, men ibland.

Men nackdelen med blomkål är att man dels kan få väldigt ont
i magen, man får lätt gaser i magen och det luktar skunk i munnen. Vilket mina barn gääärna påpekar när jag ätit blomkål. "Inte blomkål nu igen". Undrar vad det är som gör att man blir så sugen på en viss sak? Har man brist på nåt ämne i kroppen? Är det en vanesak? Eller vad?

Fördelen med blomkål är att det är nyttigt, man lägger inte på sig lika lätt som av chips och godis och så får man ha hela för sig själv. Ingen risk att den tar slut innan man hunnit få nåt.

Är ju mycket bättre att vara beroende av blomkål än cigaretter och alkohol och annat onyttigt så jag fortsätter nog att äta min blomkål- i lagom mängd för magens och husfridens skull.

Poliseskort i Londonnatten...

Vintern-85 (eller 86) var jag och min kompis i London över jul- och nyår. Vi åkte båt till England och buss från båten till London. Vi kom fram tidigt på kvällen och efter att vi installerat oss på hotellet så började vi bli lite hungriga. Vi gick ut från hotellet och promenerade en bit tills vi hittade en restaurang som såg trevlig ut. Vi gick in där och åt och efter middagen så ville vi promenera lite till innan vi skulle gå tillbaka till hotellet för natten.

Det var spännande att äntligen komma till London (jag hade varit där förut men inte min kompis) så vi promenerade och promenerade. Vi gick och gick och till slut kunde vi inte hitta tillbaka till hotellet. Två unga svenska tjejer i ute i London framåt sena kvällen. Vi var nog för stolta att fråga om vägen också. Pinsamt att prata engelska och pinsamt att gå vilse.

När vi så gick där kom en polisbil sakta, sakta körande förbi. Den strök efter kanten och körde tillbaka igen. Till slut kom det ut en polis ur bilen och frågade om vi behövde hjälp. "Ja, vi är från Sverige och kom hit idag. Vi gick ut och åt lite mat och nu hittar vi inte tillbaka till hotellet"-svarade vi lite dumt. Pinsamt?-Jaaa.

De frågade vilket hotell vi bodde på och snälla som de var så körde de oss tillbaka till hotellet. På vägen dit sa de att den vägen vi gått på inte var en "bra" gata och att där brukade en del prostituerade hålla till. Tur vi inte visste det - usch.

Gissa om det kändes pinsamt att komma tillbaka till hotellet- klockan var nu frampå förnatten och dessutom komma hem i en polisbil första kvällen där. Vi var tvungna att ringa på dörrklockan så de kunde släppa in oss för hotellet hade ju stängt.

Nåja, vad lärde vi oss av det? Jo, ha alltid med en karta så du inte går vilse och var inte rädd för att fråga om vägen även om du inte behärskar språket jättebra. Gissa vem som resten av vistelsen i London gick med kartan i näven nästan hela tiden?

Och ja, det var min första och enda gång som jag åkt polisbil. Tack och lov *ler*

Datanörd i dubbel bemärkelse.....

Satt igår ett bra tag och skulle försöka se om jag kunde lyckas få in en klocka på min blogg. Har sett på andra bloggar och det ser så snyggt ut med det. Och en almanacka, en besöksräknare och en figur istället för den vanliga pilen på muspekaren vill jag också ha. Men vad jag vill och vad datorn vill är inte alltid samma.

Satt och pulade med detta ett bra tag och blev mer och mer irriterad på mig själv och datorn. Var inne på ett par bloggar där de utförligt och noggrant förklarade hur man gör, men blev jag klokare av det? Nää. Måste vara jag som är korkad för jag fattar bara inte hur man gör. Det talas om kodmallar och stilmallar och än det ena än det andra men jag fattar ingenting. Vad är en kodmall och var finns den? Vad är Urklipp? Hos mig är den verkligen urklippt för jag hittar den bara inte.

Till slut tänkte jag att det nog är bäst att låta det vara innan hela datorn pajar och jag blir alldeles tossig. Fast- jag försöker nog snart igen om jag känner mig själv rätt. Och nån gång ska jag väl lyckas (förhoppningsvis)*ler*

Abort...

Såg häromkvällen ett program på tv som handlade om aborter.

Vad jag reagerade på var det svar de sk experterna som var med; barnmorskor, läkare, kuratorer mm gav på reporterns fråga om vad de svarade en kvinna som funderade på abort och undrade hur man mår efteråt.

"De flesta känner att de gjort ett rätt val och att de faktiskt mår ganska så bra. De kan gå och jobba dagen efter ingreppet och behöver inte vara sjukskrivna".

Och på frågan om de får komma på något återbesök efteråt så var svaret att det behövdes inte. "Varför ska de komma på ett återbesök eller uppföljning 3 månader efteråt? Då kan de ju få känslan av att de gjort fel"?

Att göra en abort är inte som att gå till tandläkaren och dra ut en ond tand. Det som man tar bort är någonting som om det hade fått fortsätta att växa i kvinnans mage skulle blivit ett litet barn, en människa. Jag tror inte att så många kvinnor går igenom en abort helt opåverkade. Jag tror att det är något som följer en genom livet och som man förr eller senare funderar över.

Det talas mycket i dessa sammanhang om kvinnans rätt till sin kropp, att det inte passar in i ens liv just nu, att man är i ett dåligt förhållande, att man är för ung osv. Men om man kan ha ett sexuellt samliv så måste man också kunna ta konsekvenserna av det och en av dess konsekvenser är att man kan bli gravid- trots att man skyddar sig. Är man tex för ung för att skaffa barn- ja, då är man väl också för ung för att ha sex- eller hur?

Kvinnan (och mannen) gör sina röster hörda men vem för de ofödda barnens talan? Vem har rätt att bestämma vem som ska leva och vem som ska dö? Om man hade kunnat fråga alla de cirka 30.000 som aborteras i Sverige varje år eller de cirka 50 miljoner som aborteras i världen varje år- om de velat leva så tror jag att de flesta svarat ja.

Jag anser att livet är något heligt och är emot aborter men jag respekterar andras åsikter även om jag inte alls håller med om dem. Det gör jag därför att jag vill bli respekterad för mina åsikter.

Och jag hoppas att de kvinnor som mår dåligt efter en abort får den hjälp de så väl behöver för att kunna gå vidare med sitt liv. Det var i alla fall en förnuftig kvinna med i tv-programmet som insåg att man kan må dåligt efter en abort och att man då behöver hjälp, får hoppas de kvinnor som behöver hjälp stöter på just henne.

En dusch...

( jag före dusch)

Sovit dåligt inatt, fast iofs inte konstigt kanske med tanke på att jag legat ett par dagar med feber och slumrat dag som natt. Fortfarande sjuk men uppe lite idag i alla fall. Ska tom ta en dusch lite senare tänkte jag. Känner mig som värsta äckelpottan, har inte orkat duscha på ett par dagar så oj vad jag ska bli ren och fin nu. Undrar om barnen blir glada- hm hm.

Annars kanske man ska göra som var populärt på 1700-talet- bara spraya på lite parfym när man är smutsig och luktar- inte såå gott? Nää, tror nog mer på att duscha då. Tur att vi lever på 2000-talet.

Ska ta en uppfriskande dusch, ta på rena kläder, bädda rent i sängen och fixa lite tvätt. Sen en kopp te och titta lite på tv kanske- om där är nåt bra. Har inte kollat dagens tablåer än. Maten är fixad, barnen fixade den själva med lite vägledning av mig. Hoppas förkylningen ger sig nu. Tills nästa gång- ha´t så bra...

(jag efter dusch)

Jag- en superhjältemorsa i förklädnad....

Usch, förkylningen denna gången satte sig verkligen fast. Nästan att man tycker lite synd om sig själv faktiskt, *snyft*.

Konstigt är tycker jag att barnen verkar ha så svårt att förstå att mamma faktiskt också kan bli sjuk. "Va, kan du"? ungefär. Hör de inte att jag kraxar som en kråka, att jag nyser och hostar och svettas som en gris eller fryser som en liten hund pga feber? Nä, det är nog så att en mamma är lite som en superhjälte, henne blir det aldrig nåt "fel" med. Hon orkar och klarar allt *ler*.

Imorse tex så stod soppåsarna kvar på golvet i hallen där jag ställde dem igår kväll, killarna bara kliver över dem, ser de inte dem, lyckas de alltid bli osynliga just när de kommer? Varför har aldrig jag sån tur? Eller disken? Den står på bänken- hallå, vi har en diskmaskin och det är bara två steg extra att sätta in disken där och en armlyftning upp att ta ner en disktablett och sätta igång maskinen. Lika enkelt för dem som för mig. Och nej, de är inte små killar, de är 15 och nästan 14 år!!

Fast man får väl se det som så att man är så "oumbärlig" att det bara är jag som kan denna ädla konst att slänga sopor och sätta igång diskmaskinen. En mästare i soppåsslängning med andra ord. Guldmedalj...

Nä, jag ska väl vara helt ärlig och säga att visst kan dom ibland, och visst gör de saker ibland- med lite (läs mycket) tjat. Och när så sker så är de riktigt duktiga också. (De är nog inte så olika många andra tonåringar i deras ålder egentligen). Men det är ibland lite glest mellan gångerna och de behöver tjatas på. Plus att latmasken slår klorna i dem ibland. Fast iofs så har de ju också fullt upp med skola och så. Men en liten ensam, sjuk mamma behöver också lite extra hjälp och uppmärksamhet ibland. Jag får använda mina superhjältekrafter..*ler*

Kanske lite bättre imorgon? Hoppas det.....Tills dess så får jag väl säga till mig själv:

Krya på dig!

Mean girls...

Såg häromkvällen en film på tv som hette "Mean Girls". Om en tjej som vuxit upp i Afrika där hennes föräldrar jobbat som zoologer. Nu kommer hon tillbaka till USA och ska börja skolan där, vilket inte blir så lätt. Skolan har olika grupperingar, nördarna, de populära osv. Var passar Lindsays rollkaraktär in?


Ja, jag vet- det är kanske egentligen en ungdomsfilm men jag gillar faktiskt den typen av filmer. Filmer om "sk" nördiga och icke-populära tjejer/killar som sen blir poppis, inte pga att de är så snygga och så utan pga deras personlighet, pga den de är.


Fast egentligen- tjejerna som spelar i dessa filmer är ju aldrig "fula". Ta tex Lindsay Lohan (som spelar i Mean Girls), Anne Hathaway (En prinsessas dagbok),Hilary Duff och Olivia Newton-John (Grease) för att bara nämna några. Jag menar, de har ju inte utseendet emot sig precis. Ändå verkar det som ingen ser dem (i filmen alltså).


Dessa grupperingar som alltid är med i denna sortens filmer, nördarna, hip-hoparna, de populära osv- ser det verkligen ut så i de amerikanska skolorna?? Är det den verkligheten som de amerikanska ungdomarna får tampas med varje dag i skolan? Och hur är det i våra svenska skolor, är det likadant här?


Varför är alltid de smarta tjejerna och killarna "dumma" och nördiga men de "snygga" populära?? Och den "snyggaste" tjejen på skolan är alltid cheerleader och ihop med kaptenen i skolans fotbollslag, som ju naturligtvis också är vrålsnygg. (Kan man inte spela fotboll annars, om man inte är snygg alltså)? Och den snygga tjejen är nästan alltid elak. Är man elak bara för att man ser bra ut? Och snäll för att man inte ser riktigt lika bra ut? Är det så i verkligheten eller är det bara fördomar??


Jag tror nog mer på det senare. Att det är fördomar.


Som mamma till 4 barn i skolåldern i både låg, mellan- och högstadiet så är det inte konstigt om man ibland funderar på hur det ser ut och är i skolan. Man vill ju att de ska ha det bra där, de tillbringar ju så mycket tid där. Det är deras arbetsplats och man vill att de ska ha en bra arbetsmiljö och vara omtyckta och ha kompisar.


Och att de är schyssta mot andra- det är också viktigt att lära sina barn. De behöver inte gilla alla eller vara kompis med alla, men att respektera andra och försöka samarbeta - det tycker jag är viktigt att de lär sig. Det måste man göra när man blir vuxen och kommer ut på en arbetsplats. Man vill ju själv bli respekterad, då måste man vara likadan tillbaka.

"Som du vill att andra ska göra mot dig, måste du göra mot dem".

Självklara ord egentligen men inte alltid ihågkomna. Tänk om alla lydde dem, då skulle världen se lite bättre ut. Nu är jag glad så länge det fungerar bra för barnen i skolan, att de trivs och har sina kompisar. Och att de vågar vara sig själva och inte låtsas vara nån de inte är. Det vinner man på.....Ingen är perfekt och och att våga erkänna det, det är stort. Sanna är dessa nedanstående ord.....

Ont i halsen...

Känner mig lite vissen idag, fryser, ont i halsen och ont i huvudet. Usch.

Men har sjukt barn hemma här denna veckan och många runt om är förkylda så det är väl bara att vänta.

Brukar vara typiskt att bara en kort tid efter att skolan börjat igen efter sommarlovet så blir många sjuka. Blir nog så när man trängs ihop många i trånga lokaler. Alla bacillerna lever loppan och kan bara "hoppa" över till nästa barn. Rena rama festen för de uschna bascelluskerna.

Tar en kopp te, sveper in mig i min morgonrock och kollar lite på den nya serien "Heroes", den verkar bra av det lilla jag såg av den förra veckan i alla fall.

Natti natti.....

New York.....

Idag för 6 år sedan hände något som hela världen talade om och nog aldrig glömmer. Två flygplan flög in i tvillingtornen -World Trade Center i New York, USA.

Jag måste medge att jag inte hade hört talas om dessa torn mer än att jag visste att min pappa och bror hade varit uppe i ett av dessa vid en resa dit bara ett par år tidigare.

Jag slog på tv:n och råkade komma rakt in i nyheterna. Ett flygplan mitt inne i New York? Som flygit in i ett av tornen? Min första tanke var att det måste ha kommit totalt ur kurs eller att piloten måste blivit sjuk på något sätt och tappat kontrollen över planet.

Faktiskt tänkte jag fortfarande så när även det andra planet flög in i det andra tornet. Det slog mig inte ens att det kunde vara eller var ett terrordåd. Naivt? Ja, men jag kunde inte riktigt greppa att människor kan vara så medvetet onda att de vill andra människor så illa. Inte en olycka eller den "mänskliga faktorn" utan planlagt in i minsta detalj för att kunna döda så många som möjligt. Där avsikten var att döda och sätta skräck i människor.

Jag vill gärna tro människor om det bästa och försöker nog göra det men tyvärr blir det så att man är lite misstänksam mot andra innan man lär känna dem ordentligt ibland.

Nu är ju jag inte alls berörd på samma sätt av detta som de som var där, jag har inte förlorat familj, vänner, arbetskamrater osv- men ändå... Jag är ändå en medmänniska som känner för andra människor och tycker att det var en hemsk händelse.

Visst har det funnits andra händelser och katastrofer som är minst lika hemska. Förföljelserna av judar och andra under 2:a världskriget, kriget i forna Jugoslavien, Flodvågskatastrofen i Thailand osv.

Naturkatastrofer är fruktansvärda, men där är inte människors ondska inblandad, men krig, terrorattacker osv.....

Det är i mycket en ond värld som vi lever i. Men tack och lov finns det också så många fina människor som bara vill leva sitt eget liv i frid med sig själva och andra. Man får ta vara på det och sin familj och vänner och vara tacksam för varje dag som man får vara tillsammans.

Var rädda om er där ute.....

Gomorron....

Ville bara titta in här och säga gomorron

och önska alla en

bra dag.....

Sommarens sista ros.....

Tog idag ett kort på vad som verkar vara denna sommarens sista ros i min trädgård.

Tänker på ett rim som är vanligt och som man ofta skrev i varandras "Mina vänner"- böcker när jag var tonåring. Det löd:

"Rosor äro röda, violer äro blå,
smultron äro söta och du likaså".

Denna rosen var inte röd men lika vacker ändå. Tänk ändå vad en ensam liten blomma kan glädja en människas hjärta. Visst blir man glad och fascinerad av blommors och växters skönhet?

Att få en blomma kan betyda så mycket för den som får den, kanske mer än man tror. Det kan vara en bekräftelse på att man är älskad och omtyckt av någon, att man är viktig för någon, att någon tänker på en.

Hjälpte i våras två äldre damer att plocka liljekonvaljer. De hade båda svårt att böja sig ner. Det var längesen de kunnat plocka in liljekonvaljer och de var så tacksamma. Tänk vad lite jag gjorde men som gladde dem så. Undrar vem som blev gladast, dem eller jag?

Så gläd din medmänniska med en liten blomma ibland- då glädjer du både din vän och dig själv.

Och glöm inte:

"Strö rosor åt varandra.

Törnen strör så många andra".

Idag har jag varit hundvakt igen, men idag blev det ingen långpromenad som vi hade tänkt från början.

Riktigt innesittarväder hos oss i eftermiddags- ösregn och åska. Blev bara en kort tur- något som både vovven och jag var tacksamma för. Skönast att vara inne när det är busväder ute.

Men nu börjar det se ut att klarna upp igen så det blir kanske lite bättre väder mot kvällen...

Kommer faktiskt fram lite solglimtar nu. Var nog behövligt med åskan för att rensa upp lite i luften kanske. Hade annars tänkt klippt lite gräs idag också men det klarade jag mig ifrån när det började att regna. Lyckas ofta pricka in just de regniga dagarna *ler*.

Nåja, gräset är ju kvar och än har jag tid på mig att klippa det. Får passa på att vara inne och mysa när det är skruttväder ute. Se på tv, läsa nåt eller vara inne på datorn lite?? Tar nog lite te och nåt gott till och kryper ihop i min filt och sätter mig i soffan och myser.

Efter regn kommer ju som bekant solsken..........*ler*

Andra tider.....

Igår skrev jag om att min äldste son nyss fyllt 15 år. Kan inte undgå att tänka på hur det var
när min kära mamma fyllde 15 år.


Det var hösten 1944, en knapp månad innan mamma skulle fylla 15. Hon sa adjö till sin familj och sina vänner, satte sig på tåget och åkte de cirka 25 milen från sin hemort i Värmland med slutstation Göteborg.

Där hade hon fått arbete hos en familj bestående av mamma, pappa och en son på ca 6 år. Båda föräldrarna arbetade som lärare. Min mammas uppgift vara att ta hand om hemmet, laga mat, städa osv samt att passa sonen i familjen. När familjen hade gäster fick mamma laga mat och hjälpa till.

Mamma arbetade alla dagar i veckan och hade bara 1/2 dag ledigt varje vecka.

Hennes lön var 60 kr/ månad- mat och rum ingick.

Familjen hon var hos hade sommarbarn och även med detta fick mamma hjälpa till.

Någon gång per år fick hon biljetter hem så att hon kunde åka hem och hälsa på.

Att ringa var en sak för sig, inte alls som idag. När mamma ville ringa hem så fick hon först skriva ett brev hem när hon skulle ringa- dag och klockslag, sen gick hon till en telegraf i Göteborg och kunde där ringa sitt samtal. Samtidigt var någon i hennes familj på plats hos telegrafen på mammas hemort och kunde svara där. Likadant var det förstås om de där hemma ville ringa till mamma. Om man inte hade bestämt tid och klockslag utan telegrafen fick hämta en- ja, då kostade det extra. Inte fick man prata hur länge som helst heller. 1 period motsvarade 3 minuter och 3 perioder 10 minuter. Var man inte klar så bröts samtalet ändå.

I området som mamma jobbade i, där bodde det flera lärarfamiljer och alla hade de hemhjälp. Mamma blev bekant med andra hemhjälper när de var ute med barnen på dagarna. Särskilt en flicka blev hon vän med.

Sommaren- 47 när mamma och hennes nyfunna väninna var lediga så cyklade de till Kungshamn för att semestra där några dagar tillsammans. De skulle sen vidare upp till mammas hemort i Värmland- 25 mil sammanlagt- per cykel. De tältade på vägen upp och tog sen tåget tillbaka ner till Göteborg igen och sitt arbete.

Denna mammas nyfunna vännina visade sig vara kusin till en speciell ung man som också fanns på plats i Kungshamn denna sommar 1947. Ja, det är naturligtvis min pappa jag talar om. Så den sommaren träffades min mamma och pappa, knappt 17 och 18 år gamla. Sen dess var det dom två. År 1952 så gifte de sig och levde tillsammans i nästan 49 år, till våren 2001 då min kära mamma dog. 4 barn fick de och 11 barnbarn.

Tänk ändå vilken skillnad mot hur dagens 15-åringar har det. Jag tänker på hur mamma åkte de många milen hemifrån för att arbeta och vilket arbete hon hade med att sköta om ett stort hushåll och ett barn hela dagarna. Jag undrar hur många av dagens 15-åringar som skulle gått med på det eller klarat det ?

Nu är mamma borta och jag saknar henne mycket, men tänker på vilken fantastisk kvinna och mamma hon var. Vilken tur jag hade som fick just henne som mamma och jag hoppas och tror att jag fått ärva lite av hennes styrka.

Ja, det var verkligen andra tider då min mamma var 15 år i en tid inte alltför långt borta.....

Åren går........

I förrgår blev min äldste son 15 år.

Kan inte låta bli att förundras över hur fort tiden gått.

Tycker inte det var längesen han föddes, ett litet pyre på 3,7 kg.

När jag ser på honom idag kan jag inte fatta att han en gång legat inne i min mage- ofattbart, ett underverk.

Samtidigt känns det inte så länge sen som man själv var 15 år. Man tittar sig i spegeln och undrar vart åren tagit vägen??

Visst är det sant det som sägs, att åren tycks gå fortare ju äldre man blir. Igår var jag 15, idag närmar jag mig sakta de 40.

Visst är 15 en härlig ålder, livet ligger framför en och bara väntar. Samtidigt så är det en ålder där man ska finna sig själv, vilket inte alltid är så lätt. Ibland vill man vara stor och ibland bara få vara liten igen.

Kan nog bara konstatera så här avslutningsvis att var ålder nog har sin tjusning på sitt sätt. När man bli äldre blir man mer säker på sig själv och lär sig acceptera sig själv med fel och brister. Man mognar. Man kan säga att:

"Likt ett bra årgångsvin

blir man bara bättre med åren",

Tänk då så bra du kommer att bli min kille när du redan är så här bra........

.

Mörka kvällar

Det var rätt soligt och fint idag men det känns att det är kyligare i luften nu. Och kvällarna börjar bli mörkare. Får ställa om timern till lampan i köksfönstret var och varannan kväll.

Jag måste erkänna att jag är ingen stor entusiast av hösten- jag gillar den faktiskt inte särskilt mycket alls. Man blir trött, det är så kallt och framförallt mörkt. Nej, våren och framförallt sommaren är mina bästa tider på året. Varmt och ljust, inga tjocka jackor och klumpiga skor eller mössor och vantar som bara försvinner. Allt blir så mycket lättare på sommaren.

Får börja samla på mig värmeljus och andra ljus som jag kan tända i höst och vinter. Brukar gå åt en hel del av den varan de årstiderna.

Förr i tiden levde människor mer med ljuset och mörkret på ett annat sätt än vi gör idag. Innan elektricitetens dagar. Då steg de upp när solen gick upp och lade sig när solen gick ner.

Idag kan vi bara tända en lampa så blir det "dag" mitt i natten och tv och radio har program dygnet runt om man så vill. Inte undra på att folk är trötta.

Undrar om de människor som levde före elektricitetens intåg mådde bättre? Om de hade lika mycket problem med sömnen som vi i det moderna samhället har? Om de led av årstidsrelaterade depressioner i lika stor utsträckning som människor gör idag? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att de följde sin biologiska klocka mer och på så sätt mådde bättre, även om de givetvis hade sin tids problem och bekymmer att brottas med.

Längtar till våren igen. Till ljuset. Tänder ljus inne så länge och kurar ihop i min filt med en kopp te och tänker tillbaka på varma soliga dagar.

Telefonförsäljare- nej tack.....

Telefonförsäljare. Ja, vad säger man om det?

Vet inte hur många telefonförsäljare från Glocalnet som ringt mig i sommar. Ett par i veckan- säkert. Och jag som har glocalnet både på hemtelefonen och mobilen. Och när man säger det till dem så låter de jätteförvånade, va? Har du det? - Ja, vet ni inte det innan ni ringer liksom??

Borde, tycker jag vara mer idé i att försöka värva nya kunder än ringa dem som redan är kunder? Men det kanske är nåt jag missat, vad vet jag?

Eller telefonförsäljare som inte förstår ordet nej. Undrar vad i ordet nej de inte förstår??

Hade en ettrig kille som ringde i somras om nåt hälsokostpreparat, jag sa nej tack, men ändå säger han men då skickar jag det till namn si och så och adress si och så. --MEN JAG VILL INTE HA SA JAG JU.....

Till saken hör att jag hade lite ont i halsen vid detta tillfället och då säger killen att ; hade du taget detta så hade du inte suttit där nu med ont i halsen minsann. Suck.................

Hade jag tagit alla hälsokostpreparat som dessa telefonförsäljare ringer om så hade jag varit dels ruinerad vid det här laget, dels hade jag inte fått gjort nåt annat än ätit tabletter hela dagarna. Plus alla andra produkter. Nej, vill själv bestämma när och om jag ska köpa nåt, inte bli nästan tvungen att köpa för att bli av med en enveten säljare.

Telefonen är i mycket en bra uppfinning men ibland vill man bara dra ur jacket och njuta av tysssstnaden..........

Shopping

Att många tjejer gillar att shoppa är väl inte så okänt precis men hur är det med killar egentligen?? Är nog lite olika. Alla tjejer gillar ju faktiskt inte heller att shoppa.

Fast jag tycker det är kul. Eller rättare sagt- jag tycker det är kul att gå i affärer och kolla. Kan nästan gå hur länge som helst ibland och titta och känna på de olika sakerna. Och jag ska "bara" gå in i den affären också, till mina barns förtret.

Ja, barnen mina är inte lika förtjusta när det gäller att gå i affärer. Inte när det gäller att handla kläder i alla fall. De vill gärna ha nya kläder, men prova- nej tack. Lite svårt att handla då ibland.....

En sak jag funderat på är om vi tjejer i större utsträckning tycker om att runt i olika affärer och kolla utan att behöva köpa nåt än killar? Eller om killar också tycker om att gå i affärer och kolla utan att för den skull behöva köpa nåt??

Vissa människor verkar kunna gå rakt in i en affär och köpa det de ska ha och så är det klart med det. Jag kan inte gå in i en affär och tänka; nu ska jag köpa en tröja och så är det färdigt. Nej, jag får kanske gå in i tio affärer och ändå inte hitta vad jag vill ha. Kräsen?? Nej, inte speciellt, men jag vill ju inte köpa nåt som jag inte är 100 säker på att jag gillar.

Har väl en del felköp i garderoben får väl erkännas, men det mesta är sånt jag tycker om och använder. Gillar sköna, bekväma kläder som jag känner mig hemma i. Är inte helt omodern men följer inte senaste trenderna slaviskt. Kvittar hur modernt nåt är, känner jag mig inte hemma i det så får det va. Man ska våga vara sig själv.

"Tänk inte på vad andra tycker om dig,
de har fullt upp med att undra vad andra tycker om dem".

Skogspromenad och mystiska spår.......

Är hundvakt i helgen och idag så gick vovven och jag en långpromenad i skogen runt elljusspåret där vi bor. Djur är roliga (har själv två katter),de är precis som barn. Nyfikna och tycker allt som finns är spännande. Vi stannade nog varannan, var tredje meter för man måste ju bara nosa på varenda intressant buske, sten eller kotte man ser. Och för att inte tala om i fall man ser en ekorre eller en fågel- wow- då är lyckan verkligen gjord.

Sen när vi så gick där i skogen så såg jag några mystiska spår i marken. Jag funderade på vad det kunde vara för konstigt djur för det var liksom bara som ett litet djupt hål här och där??

Jag är ingen spårexpert och det här var verkligen konstigt?! Sen när vi så hade gått en stund så förstod jag var det var för konstigt

djur -- det var ju naturligtvis spår efter stavar, någon (människa alltså) hade gått stavgång där. Så dum jag kände mig. Tur att det bara var vovven som hörde mina funderingar på de "mystiska spåren"- jag tror inte hon skvallrar för nån, schh...