Usch, förkylningen denna gången satte sig verkligen fast. Nästan att man tycker lite synd om sig själv faktiskt, *snyft*.Konstigt är tycker jag att barnen verkar ha så svårt att förstå att mamma faktiskt också kan bli sjuk. "Va, kan du"? ungefär. Hör de inte att jag kraxar som en kråka, att jag nyser och hostar och svettas som en gris eller fryser som en liten hund pga feber? Nä, det är nog så att en mamma är lite som en superhjälte, henne blir det aldrig nåt "fel" med. Hon orkar och klarar allt *ler*.
Imorse tex så stod soppåsarna kvar på golvet i hallen där jag ställde dem igår kväll, killarna bara kliver över dem, ser de inte dem, lyckas de alltid bli osynliga just när de kommer? Varför har aldrig jag sån tur? Eller disken? Den står på bänken- hallå, vi har en diskmaskin och det är bara två steg extra att sätta in disken där och en armlyftning upp att ta ner en disktablett och sätta igång maskinen. Lika enkelt för dem som för mig. Och nej, de är inte små killar, de är 15 och nästan 14 år!!
Fast man får väl se det som så att man är så "oumbärlig" att det bara är jag som kan denna ädla konst att slänga sopor och sätta igång diskmaskinen. En mästare i soppåsslängning med andra ord. Guldmedalj...
Nä, jag ska väl vara helt ärlig och säga att visst kan dom ibland, och visst gör de saker ibland- med lite (läs mycket) tjat. Och när så sker så är de riktigt duktiga också. (De är nog inte så olika många andra tonåringar i deras ålder egentligen). Men det är ibland lite glest mellan gångerna och de behöver tjatas på. Plus att latmasken slår klorna i dem ibland. Fast iofs så har de ju också fullt upp med skola och så. Men en liten ensam, sjuk mamma behöver också lite extra hjälp och uppmärksamhet ibland. Jag får använda mina superhjältekrafter..*ler*
Kanske lite bättre imorgon? Hoppas det.....Tills dess så får jag väl säga till mig själv:
Krya på dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar