"Uppraggad" på konsum.....

...ja, tro det eller ej, men det var just vad jag blev idag. Jag stod och tittade på olika toningar till håret, bredvid stod en kille och försökte säga nåt. Jag trodde att han undrade något om toningarna. Jag menar, det är ju inte ovanligt idag att killar också tonar eller färgar håret. Men nej, han frågade först om jag var gift, sen frågade han vad jag hette och hur gammal jag var och om jag hade några barn. Att jag har fyra barn verkade inte avskräcka honom för han frågade om vi kunde ta en fika tillsammans någon dag eller kanske en promenad nu i eftermiddag. Och han ville ha mitt telefonnummer så han kunde ringa mig.

HJÄLP!!!!!

Jag är liksom inte alls intresserad av att träffa någon, är ännu så sårad efter skilsmässan när min man lämnade mig att karlar liksom inte existerar i mitt sinne annat än som vänner eller bekanta. Jag har fullt upp med mig själv och mina barn, vill inte involvera mig i någon man just nu.

Hur skulle jag nu klara mig ur det här? Jag sa att jag inte var intresserad, men han gav sig inte, tyckte att vi kunde ju "lära känna" varandra. Men jag gav mig inte heller. Försökte på ett fint sätt säga att jag inte var intresserad. Då undrade han om det var honom jag inte var intresserad av, men då kunde jag ärligt säga att jag är inte intresserad av att träffa någon just nu. Då, tack och lov gav han sig, sa att han tyckte jag verkade fin, gav mig en puss på kinden och gick sin väg.

Alltså, jag är inte van vid sådant. Jag tror att ingen karl kan vara intresserad av lilla mig, min man lämnade ju mig, alltså måste det ju vara något fel på mig. På ett sätt blev jag väl ärligt talat lite smickrad, någon såg mig och tyckte om det han såg, samtidigt blev jag lite skrämd av att någon såg mig och tyckte om det han såg. Så länge ingen "ser" mig är det ingen risk att jag träffar någon och därmed heller ingen risk att jag blir sårad igen. En slags skyddsmekanism kanske??

Nä, jag är långt ifrån redo att träffa någon ny man nu, nu är det jag och barnen som gäller. Men längre fram, när jag har kommit över att min man lämnade mig och återfått min självkänsla igen - då hoppas jag att jag någon gång kanske träffar någon som jag kan dela min ålderdom med.....och vad gäller han på konsum, så får han väl leta vidare, till slut kanske han träffar den "rätta".....

Ja, mina barn fick sig ett gott skratt i alla fall, "morsan" uppraggad på konsum, det du. Min ene son sa att "killen måste varit full"!! Tack för den du sonen, den värmde. Fast iofs, i barnens ögon är jag ju typ från stenåldern, när jag säger att jag är 38 år ung, då säger barnen att jag är 38 år gammal. Ja, det är kul att man kan glädja någon i alla fall.....

So, keep on smiling everyone.....

Poliseskort i Londonnatten...

Vintern-85 (eller 86) var jag och min kompis i London över jul- och nyår. Vi åkte båt till England och buss från båten till London. Vi kom fram tidigt på kvällen och efter att vi installerat oss på hotellet så började vi bli lite hungriga. Vi gick ut från hotellet och promenerade en bit tills vi hittade en restaurang som såg trevlig ut. Vi gick in där och åt och efter middagen så ville vi promenera lite till innan vi skulle gå tillbaka till hotellet för natten.

Det var spännande att äntligen komma till London (jag hade varit där förut men inte min kompis) så vi promenerade och promenerade. Vi gick och gick och till slut kunde vi inte hitta tillbaka till hotellet. Två unga svenska tjejer i ute i London framåt sena kvällen. Vi var nog för stolta att fråga om vägen också. Pinsamt att prata engelska och pinsamt att gå vilse.

När vi så gick där kom en polisbil sakta, sakta körande förbi. Den strök efter kanten och körde tillbaka igen. Till slut kom det ut en polis ur bilen och frågade om vi behövde hjälp. "Ja, vi är från Sverige och kom hit idag. Vi gick ut och åt lite mat och nu hittar vi inte tillbaka till hotellet"-svarade vi lite dumt. Pinsamt?-Jaaa.

De frågade vilket hotell vi bodde på och snälla som de var så körde de oss tillbaka till hotellet. På vägen dit sa de att den vägen vi gått på inte var en "bra" gata och att där brukade en del prostituerade hålla till. Tur vi inte visste det - usch.

Gissa om det kändes pinsamt att komma tillbaka till hotellet- klockan var nu frampå förnatten och dessutom komma hem i en polisbil första kvällen där. Vi var tvungna att ringa på dörrklockan så de kunde släppa in oss för hotellet hade ju stängt.

Nåja, vad lärde vi oss av det? Jo, ha alltid med en karta så du inte går vilse och var inte rädd för att fråga om vägen även om du inte behärskar språket jättebra. Gissa vem som resten av vistelsen i London gick med kartan i näven nästan hela tiden?

Och ja, det var min första och enda gång som jag åkt polisbil. Tack och lov *ler*