Jag tycker inte om söndagar.....

Till mamma / Till pappa

Tycker inte om söndagar: Det är dagen då barnen (de två yngsta) växlar sitt boende mellan mig och sin pappa. Nu har de precis varit här en vecka så idag åkte de till sin pappa igen. De kommer tillbaka om en vecka igen och då ska de vara här i tre veckor eftersom det är höstlov snart och det då är "min tur" att ha dem på höstlovet i år.

Tycker inte om söndagar: Antingen ska barnen iväg och då ska man ägna söndagen åt att tvätta kläder och packa så allt är klart till pappa kommer och hämtar dem. Alla eventuella lappar från skolan ska med så pappa också blir informerad, läxböckerna ska packas ner (de glömmer alltid nån), gympakläderna ska vara tvättade och nerpackade och barnens favvosaker får absolut inte glömmas. Plus att man vill att barnen städar upp efter sig, är hela och rena och matade innan de åker iväg. Stress, stress, stress.

Eller så kommer de. Med flera kassar med kläder (varav en del inte alltid är tvättat så mamma får ställa sig och tvätta det första hon gör när barnen kommer) som bara slängts ner, gympapåsar med kläder och handdukar som inte alltid packats upp (blött och äckligt+luktar inte gott=mer tvätt), lappar som ibland är inaktuella osv osv.

Min lilla tjej sa att "förut tyckte jag om söndagar men nu tycker jag inte om söndagar längre". Och min yngsta grabb sa att "när jag kommer hem till dig mamma, då känner jag att jag kommer hem, hos pappa känns det inte som att komma hem, bara som att hälsa på".

Jag kommer aldrig att vänja mig vid att bara bo och leva med barnen varannan vecka. Att varannan vecka inte veta vad de gör, hur de mår, att inte kunna trösta dem om de är ledsna, skratta med dem åt något roligt, inte veta hur de haft det under dagen i skolan, inte kunna hjälpa dem med sina läxor, att inte få krama dem på kvällen och säga gonatt eller väcka dem på morgonen och säga gomorron. Saker som för många är självklart.

Det känns som om man missar halva deras uppväxt pga deras pappas beslut att vilja skiljas. Sen kan jag inte förstå hur en förälder, som här en pappa, kan välja att inte leva med sina barn. Att man är så självisk så att man väljer att leva sitt liv- "jag först"- utan barnen och därmed väljer bort att leva sitt liv hela tiden med sina barn. Man missar så mycket av barnens uppväxt och det kommer jag nog aldrig att kunna förlåta honom för.....

Jag valde inte att skaffa barn för att sen inte få vara med dem hela tiden, inte få ta hand om dem. Min fd valde iom att han ville skiljas att inte leva hela tiden med sina barn, jag tvingades till det. Liksom barnen. Att de vill bo hos mamma hela tiden, det lyssnar inte pappa på. Nej, när själviskheten tar överhanden- då går känslan för andras vilja och önskan ur en.

Jag tycker inte om söndagar. Det är den dagen då man alltid blir lite extra påmind om hur ens liv har förändrats iom skilsmässan. Det är den dagen då man antingen säger hej eller hej då åt sina små älsklingar. Nä, jag säger som dottern min, jag tycker inte om söndagar längre.....