Lite deppigt idag.....

Känns lite deppigt idag. Idag är det precis tre år sedan min fd man lämnade mig och flyttade ut. Trots att det gått tre år så har jag ännu inte vant mig vid att leva ensam med barnen och inte längre vara gift. Fast det är klart, vi var ju gifta i nästan 14 år så det är ju kanske inte så konstigt att det gör ont? Speciellt som jag inte ville skiljas.

Men nu är det ju som det är och inget att göra något åt. Skulle nog också egentligen kännas konstigt om han plötsligt bodde här igen. Mycket händer under tre år ändå. Varken han eller jag är samma personer som innan skilsmässan. Min sorgeprocess (för en skilsmässa ÄR en sorg) får ta den tid det tar och jag mår nog bäst av att leva ensam med barnen just nu tror jag. Behöver koncentrera mig på mig själv och barnen nu och bygga upp självkänslan igen.

Skrivit förut här på min blogg att den egentliga förloraren här iom skilsmässan är min fd man. Det står jag för. Jag har fortfarande kvar barnens tillit, förtroende och respekt, familj och vänner medan min fd man förlorat en del av detta.

Dr Phil sa på ett program nyss ungefär att "om du inte kan få av en person det du vill ha av den personen så får du ge det du ville haft av den personen till dig själv". Tyckte det var ganska bra sagt. Jag vill ju egentligen ha en förklaring av min fd till varför han egentligen ville skiljas, jag vill också ha bla respekt och förståelse ifrån honom, men det är han inte kapabel till att ge mig. Så då får jag ge mig själv respekt och förståelse istället för honom.

Nu låter ju detta väldigt enkelt och lätt- det är det inte. Tycker ändå det Dr Phil sa lät väldigt bra och det ligger en del i det han sa, det är väl något man får jobba på helt enkelt. Rom byggdes ju inte på en dag så man får ha tålamod och tålamod och vara snäll mot sig själv på vägen.

Även om andra inte visar dig respekt eller förståelse, kanske då speciellt en person du förr stått väldigt nära, så minskar inte ditt människovärde för det. Du är fortfarande lika mycket värd och uppskattad av andra. Det är inte lätt att känna sitt värde när man blivit illa behandla, tro mig- jag vet. Ibland klarar man ett ta steg framåt men sen ramlar man tillbaka två, tre igen. Men då får man resa sig och försöka ta nya tag och tänka att "jag är värd så mycket mer än detta och han är en idiot som inte förstår vad han förlorat".

Nåja, det gör fortfarande ont och varje sådan här speciell dag blir en extra påminnelse om vad man förlorat. Men- tiden läker inte alla sår, det tror jag inte på längre- men med tiden gör det lite mindre ont- det tror jag. Och varje sak man går igenom formar en och slipar en till den människa man i fortsättningen blir. Det gäller att ta tillvara på det positiva som formar en, tex att man har lättare att förstå andra människors bekymmer och problem, att man mer lär sig att värdesätta det verkligt viktiga i livet- sina barn, hälsa, att kunna ha mat för dagen, tak över huvudet och kläder på kroppen mm.

Och skjuta undan det negativa. Inte tycka synd om sig själv, jag har ju inte gjort nåt- tyck synd om honom istället, är ju han som förstört för sin familj, svikit sin fru och sina barn och inte hållit sina löften.

"Jag hoppas och tror

att framtiden blir ljus

trots att bakgrunden är svart"