Gomorron.....

.....inte riktigt vaken än...

...trött.....zzzzz

Life is hard sometimes.....

Idag är en sån där dag då jag helst skulle vilja gå och lägga mig och dra täcket över huvudet. Är så trött, har ont i huvudet, mår illa, har fått tillbaka mina besvär + en massa tjafs med stora killen som gör en alldeles lipfärdig. Han vill ha en ny mobil men jag anser mig inte ha råd med det just nu. Jag säger "nej, ska tänka på det, osv"- men han tjatar ändå. Inte undra på att man har ont i huvudet. Han fick en ny, fin och dyr mobil för ett och ett halvt år sedan. Om det är fel på den kan jag förstå att han vill ha en ny, men att bara vilja ha? Jag vill också ha saker.

Och varför får man som förälder så dåligt samvete om/när man säger nej?? Varför känns det som om man sviker barnen, som om man är den jätte-elaka mamman som bara tänker på sig själv, fast det egentligen är tvärtom?? Tänk om bara barnen kunde fatta att man inte säger nej för att vara elak?? Ibland känns det som om de tror det. Att man gör allt för att vara så elak som möjligt.

Varför kan de inte förstå att man inte gör saker för att vara elak, men att man som förälder har ett ansvar över bla ekonomin i familjen? Att man tex som mamma vet att pengarna ska räcka så och så långt och gör de inte det, ja, då blir det matpengarna som det får dras in på? Att man bara vill dem väl och att jag skulle köpa hela världen till dem om jag hade råd? Men nu har jag inte det.

Det är inte roligt att få höra att "du litar ju inte på mig, jag får ju aldrig något, vi har en kass TV och en kass data osv", ja, allt är egentligen "kasst". Och jag som tycker att vi är så "rika", vi har tak över huvudet, kan äta oss mätta varje dag, kan köpa nya kläder då och då, vi har både TV och dator (om än inte de senaste modellerna) och vi är friska. Plus att barnen kan få något de önskat sig då och då. De har både x-box, psp, game-cub mm.

Nä, blir bara lessen och trött av att fundera mer.

Det är inte lätt alltid att vara en trött och ensam liten mamma mot en envis tonåring.....

Idag vill jag ha.....

... en ny mobil, den jag har nu bara krånglar och stänger av sig och dör hela tiden. Den jag vill ha är en Samsung u600, jättefin. Finns i olika färgen, vet inte riktigt vilken färg jag gillar bäst. Den till höger eller den i mitten?? Alla är lika snygga.

Har tittat på den länge, men stannar bara vid det. Min gamla lyckas alltid vakna till liv igen, på något konstigt sätt. Är ungefär som om den känner på sig att den blir ersatt om den inte funkar. "Snälla, jag fungerar ju fortfarande, inte ska du väl ge upp och släga en gammal kompis som mig väl"?

Nä, den gamla får väl hänga med ett tag till,

men drömma går ju alltid.....

Igår.....

...ringde barnens farmor. Vad är det för konstigt med det då? Jo, hon ringer ungefär, typ två gånger per år, så det hör inte till vanligheterna precis. Hon ringer den dagen då äldste killen fyller år (i september) och den dagen då näst äldste killen fyller år (i oktober). (De två yngsta träffar hon någon gång per år hos deras pappa).

Nu tycker ju jag personligen att året har ju 364 dagar till, varför kan hon inte ringa dem mer än en gång per år var? En gång hör de av sin farmor per år!! Jag har inte förbjudit henne att ringa, tvärtom. Även om jag inte har någon kontakt med min fd svärmor idag och även om jag är besviken och ledsen på henne så respekterar jag fortfarande henne. Av olika anledningar, men främst därför att hon är mina barns farmor och jag tycker en kontakt emellan dem är viktig.

Ena sonen har väl försökt skicka brev några gånger, men då man inte får något svar, ja- då tröttnar man till slut. Han sa häromdagen, "farmor tycker väl inte om mig helt enkelt". Ja, vad svarar man på det? Jag tror visst att hon tycker om sina barnbarn, men hennes stolthet och prestige tillåter inte henne att ta första steget och försöka hålla kontakt med sina barnbarn. Plus att hon tagit sin sons parti i skilsmässan, inte sett till sina barnbarns bästa i första hand.

Det känns som om det bara är de yngsta syskonen som bor hos sin pappa varannan vecka som liksom räknas för henne. Så känner de äldre barnen det. Bara för att deras pappa ville skiljas och bara för att de äldsta killarna valt att bo hela tiden hos mig, så ska väl inte de straffas för det??

Nej, det är alltid barnen som tar stryk i en skilsmässa och det är synd när vuxna människor tar parti för andra vuxna och inte i första hand ser till barnens bästa.

Jag skulle gärna se att farmor var en del av barnens liv, att hon brydde sig. Men jag kan inte göra mer. Men jag förstår också barnen när de säger att de inte tycker så mycket om sin farmor. Tyvärr.....

Idag för.....

...exakt fjorton år sedan blev jag mamma för andra gången i mitt liv. Och min förstfödde blev vid tretton och en halv månads ålder plötsligt "stor" då han blev storebror för första gången.

Det blev en lite kille, 3 590 gr vägde han. Förlossningen gick bra men direkt efter förlossningen sprang sköterskorna iväg med lillen för han hade fått navelsträngen runt halsen. Kvar var jag och min fd och fattade först inte vad som hände. Blev jätteoroliga. Men tack och lov kom de snart tillbaka med pojken och allt var bra med honom.

Han var nästan alltid glad redan som liten bebis, tror han föddes med ett leende på läpparna. Och han är fortfarande för det mesta en väldigt glad och social kille, om nu inte så liten längre. Tror till och med att han har vuxit förbi mig på längden.

Tänk vad fort åren går ändå. Först fick vi en välskapt och fin liten kille och nästan innan jag hunnit smälta det fick vi en välskapt och fin liten kille till. Tänk ändå hur två syskon, med exakt samma gener, förutsättningar och uppväxtmiljö kan bli så olika. Olika som natt och dag kan man nästan säga. Men det är ju faktiskt också det som också är så roligt, att man ser hur de blir olika personligheter, fast deras start i livet var under samma förutsättningar. Mina fyra barn är inte det andra syskonet likt, fyra alldeles egna och unika personer är de.

Idag är den lille killen på 3 590 gr inte så liten längre. Nu är han en stor kille, tonåring med massor av egen vilja och envishet. Men också mycket generositet, osjälviskhet och stor omtanke om sin mamma. Kanske beror det på vad vi gått igenom de sista åren, speciellt han och jag. När pappa svek honom så fick jag en extra stor roll i hans liv som jag kanske inte har behövt inta i mina andra barns liv på samma sätt.



Jag är stolt över dig min son, som trots din pappas svek och dumheter mot dig fortsätter att vara en sån fin kille. Som tänker på andra och vill deras bästa. Som har sin mamma och sin morfar som så goa vänner och som tänker så mycket på oss. Ibland är vi väl lite osams och sura på varann- du och jag, men för det mesta är vi goa vänner.

Jag älskar dig min son.....

Tävling...

..där man kan vinna lite lyx? Wow, då vill jag vara med.

Lite lyx som pris i Lolitas coola tävling på

http://lolita.blogg.se/

i min vardag bland ungar, katter och allt

skulle vara jättekul och häftigt.

Hoppas jag har tur...

Rena rama sjukstugan...

.. här hemma just nu känns det som. Äldste sonen har varit hemma nu i tre dagar med ont i halsen och förkylning. Näst äldste grabben var hos tandläkaren idag och drog ut en tand. Det tog en timme att dra ut en tand, den satt tydligen fast redit ordentligt. Så han är inte jätteglad här ikväll, det värker och gör ont. Det är inte lätt för honom att äta heller, det får bli soppa att äta. Han ska dessutom dra ut tre tänder till i nästa vecka. Han ska få tandställning, det är därför som han måste göra det.

Som om inte det räckte så ska han dessutom operera en tå som han har haft ont i länge imorgon bitti, stackarn. Sen får vi verkligen hoppas att det räcker för honom för ett tag sen.

Känns som om det bara blir en massa turer till tandläkaren och vårdcentralen just nu. Men men, så är ju livet ibland. Ibland är det ingenting och sen kommer allt på en gång. Ketchupeffekten kallas väl det? Du vet, man ska ta lite ketchup, det kommer inte nåt men sen plötsligt kommer hela flaskan ut på en gång.

Men det blir förhoppningsvis bra i slutänden, "ny" fin tå och efter tandställningen "nya" snygga tänder. Vicket leende han ska få då, grabben. Ny kille. Wow.

Tills dess får han stå ut gubben, med hjälp av nån alvedon ibland.

Skicka ett vykort.....

Gör någon glad-

skicka ett elektroniskt vykort

till någon du tycker om.....

http://www.vykort.com/

http://vykort.passagen.se/regular/category.shtml?krya_pa_dig1

http://www.snuvig.nu/postcards/

Konstiga ord.....

I det svenska språket finns det en del konstiga ord som jag inte riktigt förstår hur eller varför de används i det sammanhang som de gör. Ett sådant ord är främmande. Dvs i betydelsen att ha gäster hemma.

Ibland när en del bjudit hem någon så säger de att "vi ska ha främmande på lördag". "Vi kan inte tyvärr för vi ska ha främmande till helgen" osv.

Nu undrar jag, bjuder man inte hem vänner och sådana man känner till sig? Man bjuder väl inte hem "främmande" människor? Man stannar väl inte på stan framför någon helt okänd och säger; "hej, jag undrar om du/ni vill komma hem på middag till mig på lördag, jag tänkte bjuda hem lite främmande".

För mig är främmande någonting okänt, något som man inte känner till, något man är lite reserverad inför innan man vet vad det är, något lite osäkert. Till skillnad mot vänner som man känner, vet vem de är, känner sig trygg och säker med.

Ett annat sånt där konstigt ord tycker jag är föräldraledighet. Att vara hemma med barn är väl ingen semester? Och man är väl allt annat än "ledig" när man är hemma med barn? Jag hade inte ens några kafferaster eller lunchraster eller ens den mista kisspaus när jag var hemma med mina fyra barn, så ledig? Nej, inte alls.

Jag tycker mer det låter som att man är ledig från att vara förälder (vilket man ju faktiskt aldrig är), eller möjligtvis att man skulle kunna använda ordet när man tex har barnvakt en kväll för att gå ut. "Ikväll är jag föräldraledig= inga barn att ta hand om=ledig". Eller kanske betyder det att barnen är lediga från sina föräldrar? "Våra föräldrar är ute på middag ikväll så vi är föräldralediga".

Nä, det borde funnits ett annat ord för när man är hemma med sina barn. Kanske "Arbetsledighetsföratttahandomminabarnperiod"? Nä, kanske inte det bästa ordet precis, bara inte föräldraledig. Kanske någon har något bättre ord än föräldraledighet?

Funny cats video.....

Äkta eller oäkta man.....

När en man gifter sig

så blir han en äkta man.

Om han sen skiljer sig

så blir han en oäkta man.

Måndag igen.....

Så var det måndag morgon igen, ny vecka- nya utmaningar, helgen går fort förbi.

Äldste sonen hemma och förkyld idag, blir till att vila och försöka kurera sig för honom. Brorsan är iväg till skolan igen efter att varit sjuk förra veckan. Inte alltid de är så generösa mot varandra men när det gäller bascellusker då delar de gärna med sig.

För mig blir det väl som vanligt, lite städning, lite tvättande, lite matlagning, lite vila och lite bloggande. Men först- lite frukost. Ses nog snart igen.....

Jag tycker inte om söndagar.....

Till mamma / Till pappa

Tycker inte om söndagar: Det är dagen då barnen (de två yngsta) växlar sitt boende mellan mig och sin pappa. Nu har de precis varit här en vecka så idag åkte de till sin pappa igen. De kommer tillbaka om en vecka igen och då ska de vara här i tre veckor eftersom det är höstlov snart och det då är "min tur" att ha dem på höstlovet i år.

Tycker inte om söndagar: Antingen ska barnen iväg och då ska man ägna söndagen åt att tvätta kläder och packa så allt är klart till pappa kommer och hämtar dem. Alla eventuella lappar från skolan ska med så pappa också blir informerad, läxböckerna ska packas ner (de glömmer alltid nån), gympakläderna ska vara tvättade och nerpackade och barnens favvosaker får absolut inte glömmas. Plus att man vill att barnen städar upp efter sig, är hela och rena och matade innan de åker iväg. Stress, stress, stress.

Eller så kommer de. Med flera kassar med kläder (varav en del inte alltid är tvättat så mamma får ställa sig och tvätta det första hon gör när barnen kommer) som bara slängts ner, gympapåsar med kläder och handdukar som inte alltid packats upp (blött och äckligt+luktar inte gott=mer tvätt), lappar som ibland är inaktuella osv osv.

Min lilla tjej sa att "förut tyckte jag om söndagar men nu tycker jag inte om söndagar längre". Och min yngsta grabb sa att "när jag kommer hem till dig mamma, då känner jag att jag kommer hem, hos pappa känns det inte som att komma hem, bara som att hälsa på".

Jag kommer aldrig att vänja mig vid att bara bo och leva med barnen varannan vecka. Att varannan vecka inte veta vad de gör, hur de mår, att inte kunna trösta dem om de är ledsna, skratta med dem åt något roligt, inte veta hur de haft det under dagen i skolan, inte kunna hjälpa dem med sina läxor, att inte få krama dem på kvällen och säga gonatt eller väcka dem på morgonen och säga gomorron. Saker som för många är självklart.

Det känns som om man missar halva deras uppväxt pga deras pappas beslut att vilja skiljas. Sen kan jag inte förstå hur en förälder, som här en pappa, kan välja att inte leva med sina barn. Att man är så självisk så att man väljer att leva sitt liv- "jag först"- utan barnen och därmed väljer bort att leva sitt liv hela tiden med sina barn. Man missar så mycket av barnens uppväxt och det kommer jag nog aldrig att kunna förlåta honom för.....

Jag valde inte att skaffa barn för att sen inte få vara med dem hela tiden, inte få ta hand om dem. Min fd valde iom att han ville skiljas att inte leva hela tiden med sina barn, jag tvingades till det. Liksom barnen. Att de vill bo hos mamma hela tiden, det lyssnar inte pappa på. Nej, när själviskheten tar överhanden- då går känslan för andras vilja och önskan ur en.

Jag tycker inte om söndagar. Det är den dagen då man alltid blir lite extra påmind om hur ens liv har förändrats iom skilsmässan. Det är den dagen då man antingen säger hej eller hej då åt sina små älsklingar. Nä, jag säger som dottern min, jag tycker inte om söndagar längre.....

Så, godis eller inte??

Nå, tror ni det blev något godis?? Svaret är- ja, lite (se inlägg igår feeling blue). Till slut kom de igång med att börja städa. Allt blev väl inte klart men i alla fall mycket bättre. Speciellt mellankillen var jätteduktig. Han började med att röja undan allt skräp på golvet, sorterade ut vissa grejer och bar ut fyra kassar med skräp och sånt de inte ville ha längre. Sen sorterade han resten, la det snyggt i lådor och i bokhyllan, vek lite kläder, torkade ur fönsterbrädan, dammsög och moppade golvet. Till sist bäddade han rent i sin säng.

Nu ser man tom golvet (va, hade vi mattor på golvet), precis så som mamma vill ha. Jag bara vägrar att gå in och dammsuga där om man ska ägna halva dagen åt att plocka upp saker från golvet innan man kan ens börja tänka på att dammsuga. Hoppas att de håller det städat och fint nu.

Han var rolig efter att han hade städat. När mamma städar så är det inte så noga i fall man kommer och stökar till med en gång efteråt- men när man själv har städat- ja då minsann...Vi andra fick klara besked om att, om vi kom och stökade till nu blev det synd om oss. Tom ena katten fick höra det, "neeej Missy, inte upp i sängen nu, jag har ju precis bäddat rent". I vanliga fall (när mamma gjort det) så är det inte så noga. Det är bra när de själva får göra saker, då ser de hur mycket jobb det är och är mer försiktiga med att ställa till oreda igen.

Stora killen är inte redit klar men på god väg. Själv blir jag aldrig klar känns det som. Men det är ju så med hushållsarbete- man blir aldrig färdig- det är alltid något att göra i ett hem, speciellt med fyra ungar, två katter och ungarnas kompisar som härjar runt. Men man får vara tacksam att de kan härja runt- ingen självklarhet för alla. Så härja på ungar- men städa efter er snälla.....

Egoister.....

Det är bra med egoister.

De pratar aldrig strunt

om andra människor,

för de har nog av

att prata om sig själva.

Feeling blue.....

Känner mig lite "låg" idag.Säger åt barnen att städa på sina rum, killarna som delar rum skyller på varandra och äldsta killen säger bara "senare". Hjälper inte ens att mamma hotar med att det inte blir något gott ikväll annars. Tycker ju att de när de är 15, 14 (snart) och 10 år att de ska kunna städa sina rum själva till stor del. Även om, eller kanske i synnerhet därför att de är killar. Vill ju att de ska kunna klara sig själva när de blir vuxna och hemska tanke- att inte eventuella blivande fruar ska få göra allt eller det mesta hemma.

Får väl till viss del skylla mig själv då jag inte alltid orkat vara konsekvent- men idag har jag bestämt mig. Nu måste de skärpa sig. Gör dem ju bara en björntjänst om de inte får lära sig ta ansvar- även i en sådan liten struntsak kanske som städning.

Ibland tror jag att de tror att mamma tycker att det är så kul att städa- en hemlighet- det gör jag inte. Städar inte alls lika mycket som förr, då var jag en riktig pedant, men ibland när man inte kan plöja sig igenom dammtussarna längre (ironi alltså) måste ju dammsugaren fram. Nä, är väl inte så illa men kontentan av det hela är att; städar det gör jag inte för att det är så kul, utan för att det behövs.

Nu hör jag att killarna börjat städa. TACK. Sen ska jag och lilltjejen, när hon kommit hem från kalaset hon är på idag, städa tillsammans lite på vårt rum (vi delar rum, hon och jag). Kanske, kanske blir det något gott ikväll i alla fall- men det återstår att se- än är de inte klara på ett tag. Håller mig i bakgrunden så länge så får de hålla på, själv ska jag under tiden fixa lite mat- skinksnitchzel och hasselbackspotatis med sås och lite grönsaker ska det bli. En trevlig lördag önskar jag er..... Tror ni det blir något godis ikväll förresten?.....

Av barn och dårar får man höra sanningen.....

Sov inte så jättebra inatt så var av förklarliga skäl inte så jättepigg när klockan ringde strax innan sju imorse då jag skulle upp och väcka barnen.

När jag kommer ut i köket med sömndruckna ögon och håret på ända säger yngsta sonen; "mamma, du ser ut som döden". "Ehh, tack, eller- vadå"?? Vet att det finns vackrare syner på morgonen men, han behöver ju inte vara så ärlig- eller??

Nåväl, efter en dusch och lite smink tror jag det blev lite bättre. Cyklade ner på stan med lillan och köpte skor till henne och sen handlade vi mat och ingen blev skrämd- så jag såg nog inte så "död" ut längre.

Nu är det äntligen fredag igen och en hel helg ligger framför en- skönt. Imorgon ska lillan på kalas- kul för henne, vi andra får nöja oss med lite helgmys- dvs-dricka, godis, chips och kanske en bra film- inte dåligt det heller.

Katter.....

Den som inte

tycker om katter

har nog varit råtta

i ett tidigare liv

Underbara goa unge.....

till mamma
från .........

jag älskar dig

mamma 10000 kramar

Du är det bästa jag

har jag skulle inte klara

mig utan dig mamma

En lapp med dessa ord och två tecknade hjärtan på låg under min kudde när jag skulle gå och lägga mig igår kväll. Den var från min tio-årige son. Gissa om det värmde och rörde ett modershjärta. Ibland kan allt kännas jobbigt och svårt, speciellt när man är ensamstående. Hur ska man hinna och orka allt och räcka till för alla barnen undrar man många gånger- men när man får en lapp med dessa ord så känner man att man nog måste gjort nåt rätt i alla fall. Underbara goa unge- jag älskar dig med.....jättemycket.....

Vänner.....

Vänner är en

skattefri

förmögenhet

YES YES YES...

.....jag lyckades lägga in en klocka och en besöksräknare och en "cursor" på min blogg- wow. Jag är ingen datanörd som jag skrev i ett tidigare inlägg,"datanörd i dubbel bemärkelse". Tänk vad jag försökte och försökte med både klocka och besöksräknare och mer och mer irriterad blev jag när det inte lyckades- och så var det så enkelt... Bara "aha"- så var det liksom.

Då har jag fått min dagens "aha"-upplevelse. Gissa om jag sträcker på mig, är minst ett par centimeter längre nu. Ibland behövs det inte mycket för att man ska bli glad och känna sig stolt över sig själv minsann. Tur man inte har så höga krav på livet *ler*.....

Kalla höstmornar.....

Kallt i morse när barnen gick iväg till skolan. Minstingen invigde sin nya vinterjacka idag. Blev visserligen varmt på dan med den men var skönt på morronkvisten då det var ruggigt ute. Det är en svart jacka/kappa- lite längre modell med kapuschong, (köpt på H&M) - jättefin på henne, men hon säger-"men tänk om någon retar mig för att den är så lång". "Men det är en lång jacka" säger jag. Så, ok, hon tog på sig den och-- ingen retade henne, någon sa tom att den var fin. (Se själv, snygg va...)

Men jag tänker att, "ska det vara så redan när barnen är relativt små (hon går i ettan) att de ska fundera på vad de har på sig så att de inte blir retade"? Det är ju hemskt ju. Kan inte barnen få vara barn och slippa tänka på hur de ser ut ett tag till? (Kommer tids nog). Slippa behöva fundera på om det de har på sig är ok och något de inte ev riskerar att bli retade för? Just fokus på utseendet tycks ha gått längre och längre ner i åldrarna och det har ändrat sig en hel del bara från det att en annan var liten (inte såå hemskt länge sen ändå *ler*) tycker jag.

Visst är det kul med kläder, jag gillar att handla kläder- att matcha ihop sin "outfit" som det så fint heter och se någorlunda ok ut- det måste jag erkänna, men ibland kan det gå för långt tycker jag. För mig finns viktigare ting i livet än vad som är senaste modet och om man är "inne" eller "ute". Var nog mer intresserad i tonåren får erkännas. Nu efter diverse stötar i livet så är det inte lika viktigt längre, även om jag fortfarande tycker att det är kul med kläder. Har funnit att det inre är viktigare- klyschigt??? Ja, jag vet, men ändå sant.

Undrar om det är skillnad på killar och tjejer när det gäller kläder? Mina 3 killar (15, 14 och 10 år) har inte varit så intresserade av kläder, de har tagit på sig det jag lagt fram, men min flicka- hon är redan lite mer bestämd. Är egentligen senaste halvåret/året mer som min äldsta grabb blivit intresserad av kläder. Och det är ju kul tycker jag- fast dyrt för han har "smak" för dyra kläder och så grabben.


Försöker lära barnen att de duger som de är, "inne" eller "ute" och att även andra duger som de är. Kläderna är ju bara ytan- inte den verkliga människan, även om kläderna givetvis säger en del om en person. Viktigast är ändå att man trivs i det man har på sig och framförallt i sig själv...

Ont i magen och falska människor.....

Vaknade inatt vid fyra av att jag hade jätteont i magen. Gick upp och skulle gå på toa, då var ene sonen där och mådde dåligt. Han hade jätteont i magen och var jättevarm. Jag kom i säng vid halv fem igen ungefär. Somnade sent och vaknade tidigt, sen kunde jag inte sova riktigt då jag oroade mig för sonen som inte mådde bra. Tänkte "nej", bara 2 1/2 timme tills klockan ringer och jag ska upp och väcka resten av barnen. Klockan ringer vid 7 och jag väcker de andra och får iväg dem till skolan, sjuke sonen får vara hemma idag och kurera sig. Jag är trött, känner mig som en zoombie idag- jag liksom bara är idag.


Sen i morse när jag lämnade minstingen i skolan så mötte jag HENNE, hon som förpestade tillvaron för mig för ca 1 1/2 år sedan. "Ok", tänkte jag- "jag har inte gjort henne nåt och jag har inget att skämmas för, "så jag bet ihop, gick rakt emot henne och sa ett glatt "hej". Hon tittade på mig, vände sig om och sa ingenting. Vad hade jag förväntat egentligen? Lite vanligt hyfs kanske? Från henne? Är lite naiv kanske men ett "hej" tycker jag en vuxen människa kan kosta på sig även om man inte är bästa vänner precis. Tillhör lite vanligt hyfs. Men men...som sagt, vad hade jag förväntat mig?


Vissa människor känner man bara ett instinktivt nej när man möter. Hon är en sådan människa. Men ok, vi vet var vi har varandra och jag är glad så länge hon finns så långt ifrån mig som möjligt, även om hon fysiskt bor nära. Har mött två genomfalska människor i mitt liv och hon är en av dem. Och jag har stöd av både skolan- lärare, skolsköterska, skolkurator, grannar, socialen och tom polisen- alla har de sett vad hon går för. Ändå gör det ont i magen när jag ser henne. Men det är hon som betett sig illa - inte jag- så jag skäms inte ett dugg när jag möter henne och jag kan se henne rakt i ögonen med ett gott samvete...och "what goes around comes around" eller "man får skörda vad man sår".....till er andra säger jag.....

Skogens konung.....

Nu är det åter dags för årets stora begivenhet för många glada "gubbar" (och gummor)- nämligen älgjakten. Vill man inte riskera att bli misstagen för en älg och riskera att bli skjuten så kanske det är bäst att man inte går ut i skogen just nu. Har ju läst om folk som sett fel och skjutit en människa istället (även om det inte är så vanligt som tur är), hur man nu kan ta fel på en människa och en älg?? Inte såå lika liksom...eller??

hmm ?????

Men jag med min vanliga (o)tur skulle nog blivit tagen för en älg så jag tror skogen får vänta tills de lugnat ner sig, (jägarna - inte älgarna).

Kommer ihåg från det jag var liten att älgjakten var något "stort", åtminstone för dem som jagar. Men då var det uppe i Värmland där min mamma kom ifrån och dit vi alltid åkte på höstkanten för att plocka lingon. Där och då var det vanligare att man såg älg nära inpå en, att de kom nära huset var inte så jätteovanligt.

Mäktiga är dom och kallas väl inte "skogens konung" för inte. Gott smakar dom med- tänk en god älggryta med potatis och en god sås eller en god älgstek med potatis, sås och vinbärsgéle och till det ett glas med ett gott rött vin?? Mums... Hoppas inte älgarna hör mig, då kanske dom skjuter mig istället.

Nä, bäst att hålla sig på avstånd och låta jägarna jaga klart, sen får vi andra ge oss ut och njuta av skogens tysssstnad....

Jag bara "vilar".....

Vissa dagar är bara sådana- dvs- man borde göra det och det- med resultat att ingenting blir gjort. Det är mycket man borde göra, undrar hur mycket av det som borde göras som egentligen blir gjort? Nu har jag den stora "turen" (eller oturen kanske!?) att ingen kommer och "tar ifrån" mig jobbet hemma. Typ dammsugning, städning, tvätt mm alltså... Får man inte gjort det ena dagen- ja, då är det kvar nästa- alltid är det så... Inga "jobbtjuvar" här inte.

Skulle behövt en "Inga" ibland- "någon" som bara gjorde allt det där man borde göra. Tänk om man bara kunde knäppa med fingrarna, säga "simsalabim" och så var allt klart. Ibland skulle det faktiskt vara skönt.

Men jag funderar på; är man lat om man är oföretagsam? Eller är man oföretagsam om man är lat? Är man lat om man lägger sig och vilar på dagen? Eller är man bara trött? Är man mer oföretagsam inför trista saker man måste göra? Eller är man mer oföretagsam vissa dagar- tex om man är extra trött eller sjuk? Eller är man extra lat då? Eller bara trött eller sjuk? Hänger oföretagsamhet och lathet ihop? Eller är det bara så enkelt att man vissa gånger, stunder och dagar inte "känner för" att dammsuga utan vila istället- vila och äta godis och choklad?

Jag tror att latmasken nog far i alla någon gång och lite dammtussar- ärligt talat- är inte så farligt, det visar ju att det bor någon där. Bara man har balans på det hela- lite dammsugning ibland och lite vila ibland. Och glöm inte:

"Dammtussar

kan vara bevis för

att man gjort

något roligare"

Jeansbekymmer.....

Stora killen behöver nya jeans så vi var nere på stan en sväng idag och kollade, men vi hittade ingenting. Fanns väl jeans iofs men inga som han gillade. Han vill gärna ha typ baggyjeans, sådana som är lite pösigare och lite "hängiga". Men det är ju modernt med stuprör nu egentligen så baggyjeans är inte så lätta att hitta i vanliga affärer.

Det var onekligen mycket lättare att handla kläder när han var liten, då kunde man bara köpa det som man själv tyckte var snyggt och bra och så var det ok med det. Nu är det inte lika lätt vill jag lova. Tycker jag att något är snyggt, ja, då tycker inte alltid han det.Tycker han något är bra, då gillar jag inte alltid siffrorna som står på prislappen. 1000:- spänn för ett par jeans tycker jag är väl mycket, men det tycker inte han. Man behöver ju inte bara ett par jeans kanske utan 2-3 och byta med och då går det bara inte att köpa så dyrt, inte när man är ensamstående med fyra barn. Jag har jag ju tre barn till som behöver nya kläder ibland också ju. Plus att man själv också kanske vill ha nått nytt ibland- men det får oftast komma i sista hand- om det blir några pengar över när alla andra fått sitt.

Men jag köper faktiskt nog ändå hellre något dyrt plagg ibland som han verkligen gillar och använder än något billigt som han inte gillar och som bara blir liggande. Vet hur det brukar bli. Man lär sig av erfarenheterna.

Får väl kolla på nätet sen om han hittar något. Han köpte ett par andra jeans på nätet som han gillar på http://www.streetwear.se/ så han kanske hittar något mer där.

Nu blir det lite film (hyrde två stycken) och mys-pys snart. Skönt med fredag. Ha en skön kväll.....

Citibanks reklam...

För det mesta när det är reklam på TV brukar jag inte bry mig så mycket om den, ibland tycker jag någon reklam är bra- ja, tom rolig, ibland dum- men oskyldig och ibland fattar jag inte alls vad reklamen har för samband med produkten de säljer eller kunden de företräder. Reklamen brukar va de minuter då man springer på toa innan programmet börjar igen, häller upp en ny kopp te eller gör en macka. Men ibland,finns det reklam som jag blir arg på och som tom upprör mig.

En sådan reklam är den som Citibank, http://www.citibank.se/ har, både på TV och annat. I reklamen står bla:

"Fortfarande gift med samma bank?

Vänsterprassla för 4,95%"

I dagens samhälle där det förekommer så mycket otrohet och svek som för så mycket sorg och lidande med sig för så många familjer så tycker jag riktigt illa om denna reklamen. Okey, jag vet att det handlar om en bank och inget annat och att den förmodligen ska vara rolig. Men jag tycker inte det är något roligt med den. Uppmaning till vänsterprassel och en hand där vigselringen är avtagen, ja, vad får man för tankar eller associationer till då egentligen?? Jag tycker inte reklamen är så oskyldig som den verkar.

Man får ju intrycket att det är okey att vänsterprassla, ja, tom riktigt acceptabelt. Nu kanske en del tycker att jag är överkänslig och inte förstår budskapet i reklamen- okey, jag bjuder på det. Jag förstår mycket väl budskapet i denna reklamen och vad de avser -men- för mig är otrohet aldrig acceptabelt och jag har sett genom goda vänner hur illa det gör en person. Därför reagerar jag så starkt på denna reklamen. Även om den är avsedd för en bank. Att skämta om otrohet som gör de människor som drabbas av det så illa tycker jag är både smaklöst och lågt. Inte gör det att jag vill anlita citibank i alla fall, nej, tvärtom.

Nog nu om detta, nu nåt helt annat. Idag är det kanelbullens dag. Ätit någon? Jag tjuvstartade igår och åt bulle då, shhh. Tar kanske en liten en idag med...

Trevlig fikastund och irriterande brev...

Varit ute och rastat syrrans hund en sväng idag, brukar göra det ibland när de har lite mycket att göra, sen lite "panikstädning" då jag skulle få lite besök på eftermiddagen. Lite middag innan dess, lasagne och sallad. Sen kom då besöket, fika och lite prat- trevligt. Nu sitter jag här framför datorn igen, mörkret börjar lägga sig utanför fönstret- mörknar tidigt nu.

Blev smått irriterad idag, fick ett brev från Lace International (säljer trosor) där det bla står:

"Vi tackar er för ett trevligt samtal och önskar dig välkommen till Lace. Vi sänder dig denna orderbekräftelse för att försäkra oss om att beställningen är gjord enligt överenskommelse. Som vi avtalat per telefon skickar vi dig inom kort ditt förmånliga välkomstpaket."

Nu tackade jag aldrig ja till detta erbjudandet när telefonförsäljaren ringde utan svarade ett tydligt nej, det kommer jag väl ihåg. Varför har dessa telefonförsäljare så svårt att fatta??? Ringde direkt ett nummer som stod på orderbekräftelsen; "du har plats nummer 29 i kön", svarade en röst då. Har inte varken tid eller lust att sitta i telefon och vänta. Tänkte då att jag går in på deras hemsida, men hittar ingen sådan- trots adresshänvisning i brevet, "denna sida finns inte" står det. Vadå, finns inte???

Blir så trött på när man säger nej och ändå skickar de en massa skit som man sen måste ringa och avbeställa fast man aldrig beställt det från början. Urrghh. Sen kommer ett paket som man måste skicka tillbaka och gör man inte det inom ett visst datum skickar de en påminnelseavgift- fast jag fortfarande inte har beställt eländet från första början. Tyvärr inte första gången detta händer mig heller. Blir lika irriterad varje gång.

Vissa sådana här saker är så svåra att säga upp. Man kommer inte fram på telefon och hittar ingen adress till någon hemsida. Nästan som om det medvetet ska vara svårt att nå dem och kunna säga upp eventuellt medlemskap eller som här "säga upp" ett medlemskap som inte existerar.

Behövs ibland inte mycket för att reta upp en. Bättre då med fika och trevligt sällskap. Nu lite tv-tittande kanske, om det kommer något bra, har inte kollat tablån. See you later....

So tired.....

Tror det är sömnmedel i luften. Såå trött och pömsig. Trött när man vaknar, trött hela dagen och trött när man lägger sig. Skulle ibland vilja göra som björnen och gå i ide på vintern. Gå och lägga sig sådär i oktober/november och komma fram pigg och fit for fight igen någon gång i mars/april, just när våren är på väg igen- vad skönt.

Fast man skulle kanske missa en massa kul saker under tiden iofs? Fast det man inte vet har man ju inte ont av sägs det. Är det så? Nää, får väl stå ut med denna trötthet som alltid dyker på mig speciellt på hösten/vintern. Trött på att vara trött. Rosenrot, Blutsaft etc etc hjälper inte heller speciellt mycket, fast jag testat ibland. Hösten och vintern ÄR bara inte mina årstider.

Kanske var meningen att jag skulle bott på en Söderhavsö egentligen? Med sol och värme? Kanske blev lite fel någonstans? Sverige? Båda börjar ju på S så det är ju lätt att förväxla menar jag.

Men men, man får väl kanske vara glad att det inte blev Sibirien istället. Där är det verkligen kallt och öde och mörkt, brrr brrr.

Bäst att gå och lägga sig och sova istället,

bästa boten mot trötthet kanske?

Tror det, så natti natti allihopa,

nu går jag och knyter mig ett par timmar

och kramar min kudde,

sov gott...

Lite deppigt idag.....

Känns lite deppigt idag. Idag är det precis tre år sedan min fd man lämnade mig och flyttade ut. Trots att det gått tre år så har jag ännu inte vant mig vid att leva ensam med barnen och inte längre vara gift. Fast det är klart, vi var ju gifta i nästan 14 år så det är ju kanske inte så konstigt att det gör ont? Speciellt som jag inte ville skiljas.

Men nu är det ju som det är och inget att göra något åt. Skulle nog också egentligen kännas konstigt om han plötsligt bodde här igen. Mycket händer under tre år ändå. Varken han eller jag är samma personer som innan skilsmässan. Min sorgeprocess (för en skilsmässa ÄR en sorg) får ta den tid det tar och jag mår nog bäst av att leva ensam med barnen just nu tror jag. Behöver koncentrera mig på mig själv och barnen nu och bygga upp självkänslan igen.

Skrivit förut här på min blogg att den egentliga förloraren här iom skilsmässan är min fd man. Det står jag för. Jag har fortfarande kvar barnens tillit, förtroende och respekt, familj och vänner medan min fd man förlorat en del av detta.

Dr Phil sa på ett program nyss ungefär att "om du inte kan få av en person det du vill ha av den personen så får du ge det du ville haft av den personen till dig själv". Tyckte det var ganska bra sagt. Jag vill ju egentligen ha en förklaring av min fd till varför han egentligen ville skiljas, jag vill också ha bla respekt och förståelse ifrån honom, men det är han inte kapabel till att ge mig. Så då får jag ge mig själv respekt och förståelse istället för honom.

Nu låter ju detta väldigt enkelt och lätt- det är det inte. Tycker ändå det Dr Phil sa lät väldigt bra och det ligger en del i det han sa, det är väl något man får jobba på helt enkelt. Rom byggdes ju inte på en dag så man får ha tålamod och tålamod och vara snäll mot sig själv på vägen.

Även om andra inte visar dig respekt eller förståelse, kanske då speciellt en person du förr stått väldigt nära, så minskar inte ditt människovärde för det. Du är fortfarande lika mycket värd och uppskattad av andra. Det är inte lätt att känna sitt värde när man blivit illa behandla, tro mig- jag vet. Ibland klarar man ett ta steg framåt men sen ramlar man tillbaka två, tre igen. Men då får man resa sig och försöka ta nya tag och tänka att "jag är värd så mycket mer än detta och han är en idiot som inte förstår vad han förlorat".

Nåja, det gör fortfarande ont och varje sådan här speciell dag blir en extra påminnelse om vad man förlorat. Men- tiden läker inte alla sår, det tror jag inte på längre- men med tiden gör det lite mindre ont- det tror jag. Och varje sak man går igenom formar en och slipar en till den människa man i fortsättningen blir. Det gäller att ta tillvara på det positiva som formar en, tex att man har lättare att förstå andra människors bekymmer och problem, att man mer lär sig att värdesätta det verkligt viktiga i livet- sina barn, hälsa, att kunna ha mat för dagen, tak över huvudet och kläder på kroppen mm.

Och skjuta undan det negativa. Inte tycka synd om sig själv, jag har ju inte gjort nåt- tyck synd om honom istället, är ju han som förstört för sin familj, svikit sin fru och sina barn och inte hållit sina löften.

"Jag hoppas och tror

att framtiden blir ljus

trots att bakgrunden är svart"