...ja, det är väl inte alltid man har det kanske? Ofta när man tittar sig i spegeln så tycks man bara se alla skavanker man själv tycker att man har. Man ser sina extrakilon som man försöker bli av med, påsarna under ögonen som man retar sig på, de förargliga celluliterna som verkar ha ockuperat låren och den lilla begynnande rynkan som har mage att visa sig i ögonvrån.
Tänk om man istället tänkte på allt det som man upplevt på vägen till att bli den person som man är idag? Det kanske inte alltid är positiva saker, utan även negativa saker, men det kanske i ännu högre grad formar en till den person som man utvecklas till? Tänk på en gammal människa med rynkor, varför är rynkor något som ses som fult? Tänk istället på rynkorna som en karta, en karta över vad en person har upplevt i sitt liv. Bakom varje liten rynka, varje liten fin linje finns händelser, upplevelser, dagar, månader, ja år som vittnar om en persons liv. Glädje, sorg, kärlek, ensamhet, ja, ett helt liv ligger i dessa rynkor. Varje liten rynka flätas samman med varandra och till slut blir kartan över en persons liv komplett. Jag tycker därför att en gammal människas ansikte är vackert och intressant att studera. Tänk bara vad mycket som kan berättas därifrån.....
"Skönheten sitter i betraktarens ögon" och "det är insidan som räknas" låter kanske som klichéer, men är det verkligen det? egentligen? Jag tycker inte det. Jag tycker orden stämmer. En jättesnygg person kan visa sig vara dryg och elak och blir därför "ful" i ens ögon, medan en mer alldaglig person kan visa sig ha en jättefin personlighet och blir därför "vacker" i ens ögon. (Tvärtom också naturligtvis). Ofta har inte andra samma bild av en som man själv har. Något som man själv kanske inte gillar i sitt yttre kanske någon annan avundas. Om andra accepterar en med ens "fel och brister", varför gör man då inte det själv?
Det kan ta tid att lära sig acceptera att man inte ser ut som Cindy Crawford eller någon annan supermodell, men hey - tänk, de har också komplex för hur de ser ut. Det hjälper alltså inte ens att vara en sk foto- eller- supermodell, man är ändå inte nöjd med hur man ser ut!! Därför är det lika bra att acceptera att jag är jag, och jag är unik. Inte någonstans i hela världen finns det någon mer som jag- eller du. Alla är vi unika och alla är vi "snygga", på vårt eget sätt. Är det lätt att leva upp till detta "positiva tänkande"? nä då, inte alltid, men man kan ju alltid försöka. Om inte annat så får vi göra som på bilden ovan (längst upp), "visualisera" fram att vi är totally faboulus.....för det är vi ju.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar