Mjau, mjau, vakna NU.....jag vill ha mat.....

Bra självkänsla??.....

...ja, det är väl inte alltid man har det kanske? Ofta när man tittar sig i spegeln så tycks man bara se alla skavanker man själv tycker att man har. Man ser sina extrakilon som man försöker bli av med, påsarna under ögonen som man retar sig på, de förargliga celluliterna som verkar ha ockuperat låren och den lilla begynnande rynkan som har mage att visa sig i ögonvrån.

Tänk om man istället tänkte på allt det som man upplevt på vägen till att bli den person som man är idag? Det kanske inte alltid är positiva saker, utan även negativa saker, men det kanske i ännu högre grad formar en till den person som man utvecklas till? Tänk på en gammal människa med rynkor, varför är rynkor något som ses som fult? Tänk istället på rynkorna som en karta, en karta över vad en person har upplevt i sitt liv. Bakom varje liten rynka, varje liten fin linje finns händelser, upplevelser, dagar, månader, ja år som vittnar om en persons liv. Glädje, sorg, kärlek, ensamhet, ja, ett helt liv ligger i dessa rynkor. Varje liten rynka flätas samman med varandra och till slut blir kartan över en persons liv komplett. Jag tycker därför att en gammal människas ansikte är vackert och intressant att studera. Tänk bara vad mycket som kan berättas därifrån.....

"Skönheten sitter i betraktarens ögon" och "det är insidan som räknas" låter kanske som klichéer, men är det verkligen det? egentligen? Jag tycker inte det. Jag tycker orden stämmer. En jättesnygg person kan visa sig vara dryg och elak och blir därför "ful" i ens ögon, medan en mer alldaglig person kan visa sig ha en jättefin personlighet och blir därför "vacker" i ens ögon. (Tvärtom också naturligtvis). Ofta har inte andra samma bild av en som man själv har. Något som man själv kanske inte gillar i sitt yttre kanske någon annan avundas. Om andra accepterar en med ens "fel och brister", varför gör man då inte det själv?

Det kan ta tid att lära sig acceptera att man inte ser ut som Cindy Crawford eller någon annan supermodell, men hey - tänk, de har också komplex för hur de ser ut. Det hjälper alltså inte ens att vara en sk foto- eller- supermodell, man är ändå inte nöjd med hur man ser ut!! Därför är det lika bra att acceptera att jag är jag, och jag är unik. Inte någonstans i hela världen finns det någon mer som jag- eller du. Alla är vi unika och alla är vi "snygga", på vårt eget sätt. Är det lätt att leva upp till detta "positiva tänkande"? nä då, inte alltid, men man kan ju alltid försöka. Om inte annat så får vi göra som på bilden ovan (längst upp), "visualisera" fram att vi är totally faboulus.....för det är vi ju.....

Tvättmaskinsmonstret...

..eller rättare sagt strumpmonstret, ja, det måste bo i min tvättmaskin. Det går nästan inte en gång som jag tvättar utan att det fattas nån strumpa. Vet inte hur många svarta ensamma strumpor som bara ligger och väntar på sin andra hälft. Långa, korta, med bred mudd, med smal mudd, med Musse Pigg på, med Homer Simpson på + diverse andra olika mönster på i olika svarta nyanser, men inga likadana som passar ihop.

För att inte tala om alla andra strumpor i olika färger och mönster. Förstår nästan varför Pippi Långstrump hade olika strumpor. Hon måste också haft besök av monstret som äter strumpor. Man kanske skulle forska på vart alla strumpor som "försvinner" i tvättmaskiner egentligen tar vägen?? Lyckades man klura ut det så vore det väl nästan värt ett nobelpris, eller hur? Frågan är bara vilken kategori det skulle hamna under? Kanske ekonomi eftersom människor skulle spara en massa pengar på att slippa köpa nya strumpor hela tiden? Och tänk vilken tid man skulle spara om man slapp springa runt på morgonen och leta efter ett par strumpor som passar ihop. För att inte tala om stressen man skulle slippa.

Ja, tills detta mysteriet är löst så får man väl antingen gå med omaka strumpor eller köpa nya titt som tätt. Tacka vet jag sommaren då man inte behöver strumpor. Då svälter väl det stackars tvättmaskinsstrumpmonstret.....

Jullov...

Nu är det bara en dag kvar till det efterlängtade jullovet. Kommer ihåg när jag själv gick i skolan, vad skönt det var när lovet äntligen kom efter en lång, seg och mörk hösttermin. (Jag var inte så speciellt förtjust i skolan heller kan väl erkännas). Behövs ett litet break för att samla krafter inför en ny termin.

Är tufft i dagens skola, stora krav och mycket jobb för barnen så lite ledighet är dem väl unnat. Då är de fit for fight för en ny termin sen.

Ikväll ska vi ha lite mys-pys för att "fira" att det snart är lov. Kolla på film, äta lite gott och bara mysa.

Pepparkaksbak...

Igår bakade mina två yngsta pepparkakor. Jag måste säga en sak som man kanske inte får säga så här års; jag är inte så förtjust i att baka pepparkakor. Det bli kladdigt, mjöligt, antingen blir pepparkakorna mjuka eller så blir de brända, och vem står med all disk och städning efteråt? just det- jag. Jag köper hellre färdiga pepparkakor i affären, mycket smidigare.

Men man bakar ju bara pepparkakor typ en gång per år så en gång kan man ju stå ut. Och visst- det luktar gott av pepparkaksbak i hela huset och viktigast- barnen tycker ju att det är kul. Vad gör inte en liten mamma för att roa sina barn? Och nu är det ett helt år till nästa gång. Då har vi bara knäckkokning kvar, brukar gå bättre. Tills nästa gång; en pepparkaka nån kanske?

Mina tankar idag.....

I torsdags dog den 40-årige lärare i Örebro som tidigare i veckan blev attackerad på sin arbetsplats av en galning. Vad händer i vårt samhälle undrar jag? För inte länge sen var det en elev i Finland som löpte amok på sin skola. Tidigare har detta varit företeelser som man mest förknippat med USA men nu kommer det närmare och närmare ens egen lilla värld.

Ofta skylls det på föräldrarna när något går snett för ett barn eller som i dessa fall där barn- och tonåringar löper amok på sina skolor. Och visst- föräldrarna har det största ansvaret för sina barn, det är inte skolornas eller samhällets barn. MEN jag tror man gör det för lätt för sig när man skyller allt på föräldrarna. Skolan har också ett visst ansvar och samhället ännu mer.

Förr hade inte barn- och ungdomar lika mycket som påverkade dem i deras tänkesätt, idag finns en mängd influenser som påverkar och avgör vissa val. Ta tex musik, TV, radio, tidningar, Internet, idoler- mm mm. Det finns en strid ström av information och inspiration att ösa ur, mycket är bra- men mycket är också dåligt och direkt skadligt.

Visst är det vi föräldrar som har ett stort ansvar att se till vad våra barn gör och sysslar med på sin fritid. Att vara intresserade av vad de gör och vara tillgängliga när de behöver oss (för det gör de). Men samhället måste också ta sitt ansvar och erkänna att det också har en del i hur barnen formas. Även skolan. Barnen tillbringar ju en stor del av sin vardag i skolan, på dagis och fritids. Visst påverkas de av sin vardag där.

Ibland undrar jag vad det är för värld man satt sina barn till? Jag kan inte undgå att bli lite rädd när jag tänker på allt hemskt som händer i världen och nu närmare och närmare ens egen lilla sfär. Men samtidigt så hyser jag en stor förhoppning om en bättre värld för mina barn. Det måste man göra för att kunna se framåt. Jag tror ändå mitt i allt elände runt omkring oss att det finns en ljus och lycklig framtid för mina barn.

Idag tänker jag på läraren som så tragiskt miste sitt liv,

men framförallt på hans anhöriga som drabbats av plötslig sorg.

Ack, vad är väl en bal på slottet?

Igår var jag på nobelfesten. Eller - jag satt framför tv:n och såg den. Fick inte någon inbjudan i år heller, den måste ha kommit bort på vägen i år också. Gör det varje år.

Jag kanske också vill gå på middag med kungen och drottningen och äta god mat och dricka champagne, ha en vacker klänning på mig och känna mig som en prinsessa för en dag, bli uppvaktad av en trevlig kavaljer och dansa till levande musik.

Fast, ärligt talat så trivs jag nog bäst hemma. För vad är väl en bal på slottet? Säkert jättetrist och alldeles, alldeles - underbar...

Nåja, jag får nöja mig med att titta på tv:n för någon inbjudan till festernas fest lär nog aldrig komma till mig ändå. Kan ju alltid blunda och låtsas att jag är på en bal iförd den vackraste av klänningar, dansandes med den tjusigaste kavaljeren på balen.

Snart nog vaknar jag ändå och inser att jag bara är en liten askunge och att allt bara var en vacker dröm...